Fortsätt till huvudinnehåll

Ett mirakel till.

Jag har fått antibiotika.
Det är grejer det.
Halsen har redan närmat sig sitt normala utseende, och jag kan äta annat än flytande.
Men hostan...
Det fungerar inte riktigt att sitta och gråta mitt i natten för att man hostar som om revben ska knäckas, lungor sprängas och kräkas upp, och huvudet vill explodera.
Det som får tårarna att springa läck är dock främst insikten om att jag hostar så snart jag lutar mig tillbaka, även när jag sitter upp, alltså måste jag försöka sova sittande, medan jag lutar mig framåt.
Då börjar gråta som en treåring.
För det går inte, jag hittar ingen ställning som jag kan somna i.
Maken försöker hjälpa till med kreativiteten mitt i natten, han bygger en sovställning av kuddar, som inte funkar.
Och jag är ju så trött, så fullkomligt slutkörd efter alla förkylningar, den senaste veckans feber, värk, besvikelse, värken vid varje andetag, och av att ha levt på soppa i flera dagar.
Så jag bryter ihop.
Mitt i galenskapen tänker jag att det är bra, för då blir jag ännu tröttare, och ju tröttare jag blir, desto större chans att jag till slut kan sova precis hur som helst.
Och precis så blir det.
Jag sover till sist en hel timme mellan 5 och 6, och ytterligare en mellan 6.30 och 7.30.
Sittandes, i soffan, lutande över soffkuddar som bildar en stor hög.
Så även om jag är imponerad och oändligt tacksam för antibiotikans hjälp med onda halsen, så ber jag allra ödmjukast om ett litet mirakel till; börja hjälpa mot onda hostan också.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Äkta vara.

Jag har förstått att man som nybliven mamma ska... ...ta det lugnt. Helgad vare mysbrallan, Britney Spears-sunk-tofsen, bristen på mascara, håriga ben, dammråttor och oordning. Hittills har jag vägrat. Jag har klätt på mig, tagit en daglig promenad, fixat snygg tofs, sminkat mig, rakat benen och under minsta sovstund eller med hjälp av Babybjörn och babysitter städat, plockat, tvättat, handlat, lagat mat och tagit hand om katterna. Hittills. Med förkylning i kroppen tog jag time out och blev äkta mamma. Pyret klarar den här förkylningen lika bra som den förra, hon är tämligen oberörd. Hon leker full Stevie Wonder och kladdar mig i ansiktet, petar mig i näsan, drar mig i läppen, tafsar mig på brösten, slår mig på axeln och sparkar mig i magen när det är dags att sova. Hon hoppar jämnfota, skriker, stampar med fötterna och vevar frenetiskt med armarna i förhoppning om att fånga en förbismygande kissekatt. Hon skriker hysteriskt åt favoritleksaken när den rullar iväg och hon inte

Redo.

Vagnen has arrived. En Mountain buggy duet. Den vann på sina få 63 cm och vettiga pris. Lägenhet, trånga hissar, trånga butiker kombinerat med en ovilja att betala lika mycket som för en begagnad bil (speciellt nu när man vet hur lite man får för vagnar när man ska sälja dom) gjorde valet, inte enkelt, men begränsat. När man har rattat de fjuttiga 63 centimetrarna här hemma och det känns som en gigantisk vagn så antar jag dessutom att 74 centimetrar skulle kännas rätt jobbiga. Sen är det väl som många barnvagns säljare verkar säga Den perfekta vagnen finns inte. Nu ska vi bara våga testköra detta vidunder.

En kulinarisk resa.

Pyret har idag tagit sig över hela världen bara med maten. Eller, faktiskt, bara med ris. Till lunch åt hon asiatiskt; stekt ris. Till mellis blev det svenskt; Risifrutti. Till middag tog hon sig söder ut med lite italienskt; risotto. En sådan världsvan liten dam vi har fått. Även om hon blir lite ensidig emellanåt.