Brev.
Att få, och skriva.
Kommer ni ihåg?
På utsidan så försökte man se på handstilen vem det var ifrån, inuti tittade man inte bara på orden, utan på brevpapper (ett ord så bortglömt att det inte ens finns i ordboken på paddan), färg på bläcket, krumelurer i kanterna, kanske skickades något roligt med.
Det är borta nu.
Är det inte lite sorgligt?
Att det känns så krångligt, omständigt, tidskrävande att ägna någon annan lite tid.
Mailen tog över.
Snabbare, billigare, enklare.
Det innehöll fortfarande de viktigaste ingredienserna; frågorna, svaren, funderingarna, avslöjandena.
Bara med lite mindre personlighet.
Nu finns knappt det.
Snabbare, ännu enklare, är Facebook, Twitter, Google+.
Man når ut till alla på en gång; Hej Göran, mamma, chefen, Johanna, här är jag. Och där är ni.
Vi som leker stenålder och av olika anledningar inte vill vara med, har svårt att göra oss hörda, stjäla lite uppmärksamhet.
För det tar ju tid, det där med mail, i jämförelse.
Så var det säkert för förra generationen, de som envist vägrade datorer, som fann brevlådan tom.
Läraren i Svenska tvingar oss att skriva för hand, noveller, recensioner, uppsatser.
Jag gillade det inte alls, herregud, vi har ju datorer nu för tiden, häng med i utvecklingen, det spar ju så mycket tid.
Men så sakteliga började jag hänga med, jag förstår vad hon menar, det är en annan känsla med penna på papper, det ger något mer till orden när de tar lite längre tid att pränta ner.
Personlighet.
Samtidigt är det ju smidigt, att snabbt få till några ord, kunna hålla kontakten med alla och var enskild på samma gång.
Och stenålders människan är utdöd.
Men eftersom jag står där utanför så tycker jag att det var bättre förr, vägrar envist att hänga med i utvecklingen.
Det är då man börjar bli tant på riktigt.
Samtidigt som jag lägger ifrån mig paddan och skriver lite till på min logg-bok med penna, och tänker att så svårt kan det väl ändå inte vara att kombinera utveckling med gamla godingar.
Att få, och skriva.
Kommer ni ihåg?
På utsidan så försökte man se på handstilen vem det var ifrån, inuti tittade man inte bara på orden, utan på brevpapper (ett ord så bortglömt att det inte ens finns i ordboken på paddan), färg på bläcket, krumelurer i kanterna, kanske skickades något roligt med.
Det är borta nu.
Är det inte lite sorgligt?
Att det känns så krångligt, omständigt, tidskrävande att ägna någon annan lite tid.
Mailen tog över.
Snabbare, billigare, enklare.
Det innehöll fortfarande de viktigaste ingredienserna; frågorna, svaren, funderingarna, avslöjandena.
Bara med lite mindre personlighet.
Nu finns knappt det.
Snabbare, ännu enklare, är Facebook, Twitter, Google+.
Man når ut till alla på en gång; Hej Göran, mamma, chefen, Johanna, här är jag. Och där är ni.
Vi som leker stenålder och av olika anledningar inte vill vara med, har svårt att göra oss hörda, stjäla lite uppmärksamhet.
För det tar ju tid, det där med mail, i jämförelse.
Så var det säkert för förra generationen, de som envist vägrade datorer, som fann brevlådan tom.
Läraren i Svenska tvingar oss att skriva för hand, noveller, recensioner, uppsatser.
Jag gillade det inte alls, herregud, vi har ju datorer nu för tiden, häng med i utvecklingen, det spar ju så mycket tid.
Men så sakteliga började jag hänga med, jag förstår vad hon menar, det är en annan känsla med penna på papper, det ger något mer till orden när de tar lite längre tid att pränta ner.
Personlighet.
Samtidigt är det ju smidigt, att snabbt få till några ord, kunna hålla kontakten med alla och var enskild på samma gång.
Och stenålders människan är utdöd.
Men eftersom jag står där utanför så tycker jag att det var bättre förr, vägrar envist att hänga med i utvecklingen.
Det är då man börjar bli tant på riktigt.
Samtidigt som jag lägger ifrån mig paddan och skriver lite till på min logg-bok med penna, och tänker att så svårt kan det väl ändå inte vara att kombinera utveckling med gamla godingar.
Kommentarer