Fortsätt till huvudinnehåll

Tidsoptimister?

När jag nu är inne på min fjärde termin som vuxenstuderande så är tålamodet nära nog slut.
Vuxna människor.
Lektioner börjar ju vid ett bestämt klockslag, surprise. Eller jo, det är en överraskning för många.
Det är drop-in i upp emot en timme.
Långt efter att några av oss elever har ledsnat så har en av lärarna fått nog och meddelar att från och med nästa vecka så gäller ungdomsreglerna: kommer man sent så kommer man inte in.
Uj uj, vad de som alltid kommer för sent tog åt sig.
För att de missade lektionen skadade väl bara dom?
Lärarens försök att förklara att en föreläsning som blir avbruten 10 gånger inte blir så bra, landade inte.
Inte heller förklaringen att de som kommer sent och missar förklaringar, och därför använder den dyrbara tiden vi har till att fråga om det som precis förklarats, gick inte heller hem.
Jag gjorde då jämförelsen att plugga med CSN är som att arbeta, när jag såg att läraren höll på att bli uppäten levande. På ett arbete får man inte lön om man kommer en timme sent varje dag.
Då blev svaret att det var därför de pluggade, de hade inte tid att arbeta.
Allas skattepengar som ger dem studiebidrag säger tack för informationen, och inser att de aldrig kommer fatta.
Dessutom, från och med nästa vecka kommer de antingen få så mycket frånvaro att de blir avstängda, eller så kommer de på något magiskt sätt plötsligt hitta förmågan att komma i tid.
För det är märkligt hur alla kommer i tid till de lektioner där läraren från början har sagt till att tiden gäller, sen stängs dörren.
Vuxna människor.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Äkta vara.

Jag har förstått att man som nybliven mamma ska... ...ta det lugnt. Helgad vare mysbrallan, Britney Spears-sunk-tofsen, bristen på mascara, håriga ben, dammråttor och oordning. Hittills har jag vägrat. Jag har klätt på mig, tagit en daglig promenad, fixat snygg tofs, sminkat mig, rakat benen och under minsta sovstund eller med hjälp av Babybjörn och babysitter städat, plockat, tvättat, handlat, lagat mat och tagit hand om katterna. Hittills. Med förkylning i kroppen tog jag time out och blev äkta mamma. Pyret klarar den här förkylningen lika bra som den förra, hon är tämligen oberörd. Hon leker full Stevie Wonder och kladdar mig i ansiktet, petar mig i näsan, drar mig i läppen, tafsar mig på brösten, slår mig på axeln och sparkar mig i magen när det är dags att sova. Hon hoppar jämnfota, skriker, stampar med fötterna och vevar frenetiskt med armarna i förhoppning om att fånga en förbismygande kissekatt. Hon skriker hysteriskt åt favoritleksaken när den rullar iväg och hon inte

Redo.

Vagnen has arrived. En Mountain buggy duet. Den vann på sina få 63 cm och vettiga pris. Lägenhet, trånga hissar, trånga butiker kombinerat med en ovilja att betala lika mycket som för en begagnad bil (speciellt nu när man vet hur lite man får för vagnar när man ska sälja dom) gjorde valet, inte enkelt, men begränsat. När man har rattat de fjuttiga 63 centimetrarna här hemma och det känns som en gigantisk vagn så antar jag dessutom att 74 centimetrar skulle kännas rätt jobbiga. Sen är det väl som många barnvagns säljare verkar säga Den perfekta vagnen finns inte. Nu ska vi bara våga testköra detta vidunder.

En kulinarisk resa.

Pyret har idag tagit sig över hela världen bara med maten. Eller, faktiskt, bara med ris. Till lunch åt hon asiatiskt; stekt ris. Till mellis blev det svenskt; Risifrutti. Till middag tog hon sig söder ut med lite italienskt; risotto. En sådan världsvan liten dam vi har fått. Även om hon blir lite ensidig emellanåt.