Time out.

Vi har beslutat att hoppa över embryoåterföring den här månaden.
Eftersom att jag har varit lite krasslig, ni vet bara lite grann, så tänker vi att jag och min arma lekamen behöver tid för återhämtning.
Det känns som ett självklart beslut.
Men ändå inte.
Förnuftet säger att vi har bara två frysta embryon kvar, sen ska vi dra igång hela äggplocknings processen igen, alltså vill man ju maximera alla förhållanden kring de kommande två insättningarna.
Som att få vara icke snorig, hostig, infektionsig ett tag. Kanske hinna få upp näringsintaget till normal balans, komma igång med träning, känna sig pigg och kry.
Men samtidigt så har den där hetsen jag har varit så rädd för krupit in.
Kör, kör, kör.
Nästa gång, då minsann.
Stanna inte upp, känn inte efter.
Att hoppa över en gång känns fel, stressigt, nervöst.
Tänk om det hade varit gången det hade fungerat.
Som att universum har någon plan som man bryter mot.
Jag gillar verkligen inte att jag, som inte tror på horoskop, kristaller, spådom, eller böner, plötsligt börjar leta efter ologiska samband och mönster.
Gillar det inte alls.