Fortsätt till huvudinnehåll

"Vad har du gjort i dag?"

Jag fick frågan av herr B.o.B.
"Jag har letat i studentlitteraturen efter fakta om hur New public management har påverkat den enskilde socialarbetarens syn klienterna."
Svarade jag.

Sen hejdade jag mig innan jag utvecklade samtalet alltför långt in i min tes om att under folkhemmets utveckling var synen på sociala problem att de var samhällets ansvar, och att de orsakades av samhälleliga faktorer. Men den liberala politikens utbredning under 80 och 90-talet skapade effektiviteringskrav på den offentliga sektorn, som i sin tur ledde till införandet av New public management och Evidensbaserad praktik. Allt med en ökad individualisering av sociala problem och med större krav på att den enskilde klienten själv skulle ta ansvar för sin situation, bland annat i form av beställar- och utförarmodellen. Den allt mer utbredda medicinska diskursen kring sociala problem har dessutom påverkat synen på att orsaken till social problematik ligger inom individen och beror inte i lika hög grad på yttre faktorer.

Man kan väl antingen säga att jag slutade medan jag fortfarande lät intressant.
Eller att jag slutade med en känsla av "Jag måste få veta mer!"
Jag tror att jag kan satsa en del på att det var alternativ ett som låg närmast sanningen, förutom den där delen om att han skulle tycka att det lät intressant. Ibland känns det som att den här utbildningen har gjort att jag börjat prata ett språk som inte alla omkring mig förstår. Vilket är lite tråkigt, för även om tentaskrivande är en plågsam process, full av ångest och vemod, så är själva ämnena sådana som intresserar mig. Det är roligt att hitta förklaringar till varför samhället, och vi i samhället, ser så olika på ekonomiska problem, beroendeproblematik, äldreomsorg, "problembarn" och kriminalitet genom tiderna, när du själva problemen ser i stort sett likadana ut.

Att hänga med i svängarna och vägra bli den där "har det alltid varit och det har funkat fint!" Att våga byta åsikt och våga låta sig bli övertygad om ett nytt, eller bara annat, sätt att se på saker. Att våga vara den torra, tråkiga akademikern som har hela huvudet fullt av studentlitteratur och forskning. Jag gillar det.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Men herregud!

Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förkl...

Tänk positivt.

Tentan är klar och inskickad! Eller "klar",  jag vet ju i och för sig inte om jag har skrivit det läraren tyckte att jag skulle. Men imorgon har vi redovisning för grupparbetet, sen är skolan slut! Eller "slut" är den ju inte förrän nästa sommar. Men det är sommarlov! Eller "lov",  jag börjar ju jobba på måndag. Men det är ledig helg! Eller "ledig" är man väl aldrig med barn. Men det är fredag! Fredag är det, ingen kan ändra på det!!

Dagens kapning

Morsin hade varit i maskopi med mamsen, papsen och Bobo och kuppat in sig på en fika efter jobbet. Så jag fick brygga kaffe för 4 istället för 2 och stå ut med att vara obekväm en stund när denna överlämnades: Så nu ska jag välja smycke i Maria Nilsdotters magiska butik. Fast jag vet ju redan vad jag ska välja.  Arvsmassorna ville fira i förskott de med; Polarn hade virkat en till nalle: och Pyret fick mig att gråta: Det var ett kort och enkelt firande, oförberett och i förskott, det var nästan så att det inte blev jobbigt. Det var liksom vad jag kunde gå med på för att de som kände sig tvungna att fira fick göra det.  Nu ska jag bara ta mig igenom morgondagen lite sådär strykande i skuggorna.