Det har varit mycket prat och tankar om framtiden idag.
Det är lätt att känna hur bröstet knyter ihop sig av stressen, av att ständigt behöva planera, fundera och vara strategisk. Det är lätt att bara skjuta det framför sig, att tänka att jag ska ta hand om det sen fast det märks tydligt att sen kommer allt närmare och behöver tas tag i.
Jag orkar inte.
Jag har ju längtat efter att få vila någon gång, inte att få ta tag i nästa kamp.
Men det är skönt att få höra från flera andra håll att man inte är ensam om att skjuta saker framför sig, eller att vara trygghetsknarkare.
Så jag väntar lite till, fast jag vet att det egentligen skulle minska stressen att ta tag i saker på en gång. Fast lite till, bara lite till.
Kommentarer