Planer att orka.

Efter att ha utfört det, vid det här laget, meningslösa grav.testet ringde jag upp ivf-kliniken.
Dom är så rara där.
Dom säger alltid snälla saker på ett sådant sätt som får en att vilja börja gråta lite till.
Barnmorskan frågade hur vår plan såg ut.
Vad jag ville svara var att "Planen är väl att det här ska fungera nån jädrans gång."
Det sa jag inte.
Jag sa att "Vi fortsätter med de två äggen vi har i frysen, sen får vi ta ny ställning till allt."
För efter det så ska det till en ny stimulering och äggplockning, och det är jag livrädd för. Det gjorde så ont att jag inte kan förstå hur jag ska kunna gå igenom det en gång till. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.
Barnmorskan frågade om jag tänkte att vi skulle göra en ny återföring på en gång, eller om jag ville ha en paus-månad, kände jag att jag orkade?
Jag ville svara att "Det är väl klart som attan att jag inte orkar, vem orkar?!"Men det sa jag inte.
Jag sa att "Jo, jag orkar, och det känns bättre att göra något, än att bara sitta och vänta."Barnmorskan sa att många brukar känna så.
Jag kan ju inte annat än undra hur många fler än jag det är som ljuger så där artigt.
Om du känner att du orkar.
Finns det ett alternativ?