Jag har äntligen läst klart denna:
Katarina Wennstam "Flickan och skammen".
Jag gav mig på den för ett tag sedan, men blev så förbannad och illa berörd att jag behövde ta en paus. Jag blev lika förbannad och illa berörd denna gång. En så himla träffsäker redogörelse för hur skev synen på flickor och kvinnor är, vilka omöjliga ideal vi lär oss att sträva efter att uppnå, och hur hårt samhället straffar de som inte lyckas hålla balansen. Det påminner mig om min egen uppväxt, och gör mig mörkrädd inför arvsmassornas framtid. Hur ska man ens få vara sin egen person med rätten att sätta sina egna gränser och värna om sina egna behov utan att bli betraktad som besvärlig?
Kanske är det här bra att påminna sig om:
Att värna om sina egna behov är inte att vara egoistisk.
Att ställa krav rörande sin tillvaro är inte att vara krävande.
Att sätta gränser är inte att vara otillgänglig.
Kommentarer