Fortsätt till huvudinnehåll

Puh.

Vi 11 personer i praktik-gruppen har i två dagar lotsat runt 15-isch första terminare för att presentera våra praktikplatser.
Jag minns från min första termin hur jäkla värdelösa jag tyckte att de dagarna var, vi lotsades dessutom runt till typ 3-4 ställen per dag.
Konferensrum, Powerpoint, SL.
Konferensrum, Powerpoint, SL.
Konferensrum, Powerpoint, SL.
And repeat.
Dessutom presenterade flera personer samma typ av praktik, flera var inom äldreavdelningen på soc exempelvis.
Det var ingen som ställde frågor, alla presentationer gick asfort, och eleverna som presenterade ägnade mest tid att leka erfarna studenter och försöka lära oss hur vi skulle plugga, som att vi fick höra flera gånger per dag att inte sikta på att få mer än E i betyg eftersom ingen arbetsplats skulle titta på betyget sen ändå.
Nä. Men om man siktar på högre kanske man lär sig mer. Eller kanske har bättre marginaler mot en omtenta. Eller bara visar för sig själv att man har större ambitioner än att leva med måttet att nätt och jämt klara sig.

I alla fall, nu har det varit vår tur.
Vi fick ganska mycket frågor.
De som hade samma typ av praktik samordnade sina presentationer och utförde dem tillsammans.
Vi åkte inte till varenda praktikplats.
På fikat i morse när jag hade presenterat min praktik så kom en elev fram och berömde oss för att vi var så jäkla proffsiga. Sa hon. Som var skådespelerska utbildad på scenskola och jobbat i halvstora filmer och pjäser.
På slutet av dagen sa i alla fall folk att de tyckt att dagarna varit bra. De sa ingen på den rundturen vi fick åka runt på för fyra terminer sen.
Jag tror att vi gjorde ett ganska bra jobb.
Fast samtidigt undrar jag om det inte var vi i termin 5 som blev mest inspirerade av att höra vilka jobb som väntar där ute, om bara 2 terminer till. 2 terminer. Om bara ett år är vi vid den här tiden snart vid examen.
Jisses.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Äkta vara.

Jag har förstått att man som nybliven mamma ska... ...ta det lugnt. Helgad vare mysbrallan, Britney Spears-sunk-tofsen, bristen på mascara, håriga ben, dammråttor och oordning. Hittills har jag vägrat. Jag har klätt på mig, tagit en daglig promenad, fixat snygg tofs, sminkat mig, rakat benen och under minsta sovstund eller med hjälp av Babybjörn och babysitter städat, plockat, tvättat, handlat, lagat mat och tagit hand om katterna. Hittills. Med förkylning i kroppen tog jag time out och blev äkta mamma. Pyret klarar den här förkylningen lika bra som den förra, hon är tämligen oberörd. Hon leker full Stevie Wonder och kladdar mig i ansiktet, petar mig i näsan, drar mig i läppen, tafsar mig på brösten, slår mig på axeln och sparkar mig i magen när det är dags att sova. Hon hoppar jämnfota, skriker, stampar med fötterna och vevar frenetiskt med armarna i förhoppning om att fånga en förbismygande kissekatt. Hon skriker hysteriskt åt favoritleksaken när den rullar iväg och hon inte

Redo.

Vagnen has arrived. En Mountain buggy duet. Den vann på sina få 63 cm och vettiga pris. Lägenhet, trånga hissar, trånga butiker kombinerat med en ovilja att betala lika mycket som för en begagnad bil (speciellt nu när man vet hur lite man får för vagnar när man ska sälja dom) gjorde valet, inte enkelt, men begränsat. När man har rattat de fjuttiga 63 centimetrarna här hemma och det känns som en gigantisk vagn så antar jag dessutom att 74 centimetrar skulle kännas rätt jobbiga. Sen är det väl som många barnvagns säljare verkar säga Den perfekta vagnen finns inte. Nu ska vi bara våga testköra detta vidunder.

En kulinarisk resa.

Pyret har idag tagit sig över hela världen bara med maten. Eller, faktiskt, bara med ris. Till lunch åt hon asiatiskt; stekt ris. Till mellis blev det svenskt; Risifrutti. Till middag tog hon sig söder ut med lite italienskt; risotto. En sådan världsvan liten dam vi har fått. Även om hon blir lite ensidig emellanåt.