Fortsätt till huvudinnehåll

Motvind.

Jag försöker verkligen plugga.
Lovar.
Men.
Jag kommer hem från jobbet, ställer om från: hjälpande hand, tröstande ord, lyssnande öra, saturationsmätning, pulsmätning, nålborttagning, omplåstrande, tidsbokande och städning.
Till: faktaletande, kritiskt granskande, sortering, och anteckning.
Men så spelar grannen hårdrock. För de skolbarnen har höstlov utan arbete. Och inget vett.
Till slut tystnar de.
Troligtvis för att de trots den höga volymen på stereon inte hör musiken, för utanför går en arbetare med en lövblås.
Hur ska man jobba i det här!?
Brrrrrrrrrrruuuuuuuuummmmmmm.
I all evighet.
Om jag inte redan var tokig så skulle jag garanterat bli det nu.
Jag tittar tröstlöst ut över området han håller på och städar bort alla löv från, han är långt ifrån klar.
Han kommer säkert jobba ända tills klockan 16, kanske till och med kommer tillbaka imorgon.
Jag som äntligen hade fått lite motivation.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.