Kommunikation.

Kommer ni ihåg hur man umgicks förr i tiden?
Man pratade med varandra.
I.R.L.
Nu när man umgås så ska man tydligen prata med, och lyssna på, de som inte är där.
Den som sitter här, livs levande och kan höja förvånat på ögonbrynen åt vad någon säger.
Den som kan skratta.
Den som kan visa sympati för det som är svårt.
Den som kan ge en kram om någon behöver.
Den blir bortvald för dom som finns någonstans där ute.
Via mobilen kollar man hellre vad någon annan säger på Twitter och Facebook.
Det sårar.
Bara säger det.
Man har valt bort andra, för att bara ägna sin tid åt en person.
Man har valt bort annat, för att den ska få ens tid.
Så får man inte ens umgås med den mittemot.
De där andra man kollar vad de gör, de har inte valt bort någonting, de pysslar med annat än att sitta där.
Kan vi inte låta mobilen ligga kvar i fickan en stund, lyfta blicken och möta den som sitter mittemot?
Den som just då vill umgås.
Den som kan ge en kram.
Mycket härligare än den kommunikation som sker via mobilen.
Om man får välja.