Fortsätt till huvudinnehåll

Pass på

Det var min tur att ge mig in i kampen att ordna ett pass. Detta nya samhällsfenomen som gör så många så stressade. Jag känner ju utifrån dessa nya parametrar mig sanslöst duktig som bokat tid nu, när mitt pass inte går ut förrän i april. Planeringen var lika duktig; jag bokade en tid på ett passkontor nära jobbet så att jag i lugn och ro kunde gå dit direkt efter att jag stämplat ut. Ingen stress.

Sen inträffar samma sak som alltid. Jag har ambitionen att vara en sån där person som dyker upp välkammad och förberedd. Som ställer sig framför kameran avslappnad och naturlig. Men nej.

Istället jobbar jag till sista minuten, så jag bara greppar mina saker och drar, utan ett enda drag med borsten genom det ultrafrizziga håret. När jag anländer i god tid, som jag alltid gör, så tittar jag på några tjejer som hjälper varandra med håret och drar läppstift över läpparna, innan det är deras tur att trippa iväg till ett bås. Det gör inte på något vis att jag utnyttjar min dötid till att kolla om mascaran sitter på ögonfransarna eller utsmetat under ögonbrynet. Vattenfast och smudgeproof har en gräns, jag är tydligen gränsen. Jag plattar lite tafatt till mitt extrahår som flyter som en gloria över mitt andra hår lite grann, men väljer sedan att svara på en enkät från mitt hyresbolag. Så mycket viktigare än att inte se nyvaken ut de närmaste fem åren. 

När det är dags för min tur i bås nummer åtta försöker jag hålla reda på ryggsäck, kappa, halsduk, och plånbok, samtidigt som jag svarar på frågor och följer instruktioner. Jag är också trött, och har mensvärk from hell för att mensen denna gång är två veckor sen istället för en vecka tidig. 

Den så trevliga människan i luckan säger käckt att hon blev väldigt nöjd med bilden och frågar om jag är det. Jag skrattar lite och säger: "Ja, eller, det är väl så jag ser ut." Jag tar inte om bilden, för det kommer inte göra någon skillnad. Jag kommer ju inte ha fixat varken hår, mascara eller hittat ett läppstift medan hon väntar. Hon i luckan säger: "Det blev en så tydlig bild!" En tydlig bild av inre kaos tänkte jag, och gick hem. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.