Fortsätt till huvudinnehåll

Pass på

Det var min tur att ge mig in i kampen att ordna ett pass. Detta nya samhällsfenomen som gör så många så stressade. Jag känner ju utifrån dessa nya parametrar mig sanslöst duktig som bokat tid nu, när mitt pass inte går ut förrän i april. Planeringen var lika duktig; jag bokade en tid på ett passkontor nära jobbet så att jag i lugn och ro kunde gå dit direkt efter att jag stämplat ut. Ingen stress.

Sen inträffar samma sak som alltid. Jag har ambitionen att vara en sån där person som dyker upp välkammad och förberedd. Som ställer sig framför kameran avslappnad och naturlig. Men nej.

Istället jobbar jag till sista minuten, så jag bara greppar mina saker och drar, utan ett enda drag med borsten genom det ultrafrizziga håret. När jag anländer i god tid, som jag alltid gör, så tittar jag på några tjejer som hjälper varandra med håret och drar läppstift över läpparna, innan det är deras tur att trippa iväg till ett bås. Det gör inte på något vis att jag utnyttjar min dötid till att kolla om mascaran sitter på ögonfransarna eller utsmetat under ögonbrynet. Vattenfast och smudgeproof har en gräns, jag är tydligen gränsen. Jag plattar lite tafatt till mitt extrahår som flyter som en gloria över mitt andra hår lite grann, men väljer sedan att svara på en enkät från mitt hyresbolag. Så mycket viktigare än att inte se nyvaken ut de närmaste fem åren. 

När det är dags för min tur i bås nummer åtta försöker jag hålla reda på ryggsäck, kappa, halsduk, och plånbok, samtidigt som jag svarar på frågor och följer instruktioner. Jag är också trött, och har mensvärk from hell för att mensen denna gång är två veckor sen istället för en vecka tidig. 

Den så trevliga människan i luckan säger käckt att hon blev väldigt nöjd med bilden och frågar om jag är det. Jag skrattar lite och säger: "Ja, eller, det är väl så jag ser ut." Jag tar inte om bilden, för det kommer inte göra någon skillnad. Jag kommer ju inte ha fixat varken hår, mascara eller hittat ett läppstift medan hon väntar. Hon i luckan säger: "Det blev en så tydlig bild!" En tydlig bild av inre kaos tänkte jag, och gick hem. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Men herregud!

Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förkl...

Tänk positivt.

Tentan är klar och inskickad! Eller "klar",  jag vet ju i och för sig inte om jag har skrivit det läraren tyckte att jag skulle. Men imorgon har vi redovisning för grupparbetet, sen är skolan slut! Eller "slut" är den ju inte förrän nästa sommar. Men det är sommarlov! Eller "lov",  jag börjar ju jobba på måndag. Men det är ledig helg! Eller "ledig" är man väl aldrig med barn. Men det är fredag! Fredag är det, ingen kan ändra på det!!

Dagens kapning

Morsin hade varit i maskopi med mamsen, papsen och Bobo och kuppat in sig på en fika efter jobbet. Så jag fick brygga kaffe för 4 istället för 2 och stå ut med att vara obekväm en stund när denna överlämnades: Så nu ska jag välja smycke i Maria Nilsdotters magiska butik. Fast jag vet ju redan vad jag ska välja.  Arvsmassorna ville fira i förskott de med; Polarn hade virkat en till nalle: och Pyret fick mig att gråta: Det var ett kort och enkelt firande, oförberett och i förskott, det var nästan så att det inte blev jobbigt. Det var liksom vad jag kunde gå med på för att de som kände sig tvungna att fira fick göra det.  Nu ska jag bara ta mig igenom morgondagen lite sådär strykande i skuggorna.