Fortsätt till huvudinnehåll

Utveckling

Jag blev påmind om min vo2 max mätning för typ ett år sedan:
Den var "bra" för min ålder. 

Sen dess har jag inte hållit så mycket koll som jag tänkt. Det kom en jobbstressig höst, sjukdomskantad vinter och personliga omställningar under våren. Det har inte riktigt känts som att jag har tränat lika mycket som förra året. Men det kanske bara är en illusion. Kanske är den regelbundna aktiviteten så hög att det bara är jag som upplever det som att jag är inaktiv vissa dagar. 

Som idag. Det känns som att jag knappt rört mig överhuvudtaget eftersom jag har suttit på kurs hela dagen. Sen kunde jag inte få till kvällsträning för jag behövde hämta Saga hos sin kompis. 
Men. Jag har promenerat 3 kilometer. Cyklat 4 kilometer och fått ihop 10400 steg. 

Med det sagt, den senaste mätningen ser ut så här:
Jag har klivit över i "utmärkt" och sänkt konditionsåldern till 23, lagom till att fylla 47. 

Min vardagsträning i hemmet, med enkla och billiga redskap, förutom löparskorna då, verkar inte så fy skam. Och kanske är det det som är knepet; att inte göra det så komplicerat och få in aktivitet i vardagen? I alla fall för oss lata människor som uppskattar sådana här kommentarer:
Livet måste ju handla om balans. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.