Fortsätt till huvudinnehåll

Historiskt

Det måste väl ändå vara något slags rekord att det är sådant här väder på midsommarafton:

Det närmaste midsommarfirandet var kanske ingen 10-poängare men innehöll dyra lotter, dyrt fika, köer och en midsommarstång.
Helt enligt traditionen. 

Det känns att vi fortfarande är i en post-covid stress där människor är svältfödda på upplevelser. Kanske ännu mer nu i semestertider. Jag känner mer att jag har anpassat mig till att vilja ha långa frukostar, långa promenader och mycket fika. Så jag uppskattade mest cykelturen dit och hem, och middagen hos mamma. 

Polarn uppskattade inte cykelturen lika mycket eftersom den slutade så här:
Varje skada de får är ju så plågsam att uppleva och varje sår en ännu större plåga att göra rent. För vi minns väl alla hur de där skrubbsåren kändes, både att få och få rengjorda.  

Själv inledde jag dagen med att slå nya rekord:
Jag tycker att jag känner något annat i löpsteget nu, som att jag har hittat ett tempo jag faller in i. Jag hoppas det håller i sig.
Under 7 minuter i medeltempo! Jag kommer ihåg när jag började springa och tyckte under 8 var en bedrift.

Men inget kalas utan kras. Medan jag stretchade efteråt slog endometriossmärta till. På tal om plågor. Det är en trygghet att ha smärtstillande jag vet hjälper, liksom att veta att det då går över på en kvart, men det är läskigt att ha ont och vara ensam med arvsmassorna. Och svårt, att bita ihop, uthärda och försöka låtsas som att det inte är något särskilt när jag helst vill kura ihop i en boll och störtgråta. Då är det praktiskt att kunna distrahera med att "stretcha" och duscha. Tänkte på en kollega som pratade för ett tag sedan om att aldrig kunna vara sjuk på riktigt längre. Att det är så många måsten, förpliktelser och ansvar för andras trygghet att den egna hälsan inte får plats. Hon pratade om "lyxen" att få lägga sig och bara vara sjuk i en eller flera dagar och vad det gör med en om man aldrig får det. Det kan ju finnas något tänkvärt i de funderingarna.

Jag kan väl för övrigt konstatera att det inte var helt optimalt att springa på morgonen för att sedan cykla 2 x 6 kilometer. Benen känns lite möra efter det upplägget. Får planera bättre till nästa midsommar, på alla sätt och vis.  

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Men herregud!

Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förkl...

Tänk positivt.

Tentan är klar och inskickad! Eller "klar",  jag vet ju i och för sig inte om jag har skrivit det läraren tyckte att jag skulle. Men imorgon har vi redovisning för grupparbetet, sen är skolan slut! Eller "slut" är den ju inte förrän nästa sommar. Men det är sommarlov! Eller "lov",  jag börjar ju jobba på måndag. Men det är ledig helg! Eller "ledig" är man väl aldrig med barn. Men det är fredag! Fredag är det, ingen kan ändra på det!!

Dagens kapning

Morsin hade varit i maskopi med mamsen, papsen och Bobo och kuppat in sig på en fika efter jobbet. Så jag fick brygga kaffe för 4 istället för 2 och stå ut med att vara obekväm en stund när denna överlämnades: Så nu ska jag välja smycke i Maria Nilsdotters magiska butik. Fast jag vet ju redan vad jag ska välja.  Arvsmassorna ville fira i förskott de med; Polarn hade virkat en till nalle: och Pyret fick mig att gråta: Det var ett kort och enkelt firande, oförberett och i förskott, det var nästan så att det inte blev jobbigt. Det var liksom vad jag kunde gå med på för att de som kände sig tvungna att fira fick göra det.  Nu ska jag bara ta mig igenom morgondagen lite sådär strykande i skuggorna.