Jag stod I köket på morgonen och höll på att packa min ryggsäck när den där mensvärken tilltog. Det har hänt ett par gånger tidigare att jag fått sådan vidrig värk att jag hamnat på akuten, där de sett smärtan men inte riktigt kunnat lokalisera vad den orsakas av. Eftersom de sagt att de skulle behöva öppna upp mig för att få ordentligt svar har jag låtit det vara, också för att det hänt så sällan.
Vem kan stå emot världens sötaste mustasch?
Imorse var det dags igen. Bästa sättet att beskriva det är att det känns som aktiva födslovärkar. Så jag satt vid köksbordet och hoppades att det skulle gå över. Sen hoppades jag att det inte skulle bli värre. Sen hoppades jag att jag skulle överleva. Eller, det visste jag ju att jag skulle göra, men det var svårt att påminna mig själv om det.
Det sjuka är att medan jag satt där och hade så jäkla ont så tänkte jag på två saker:
1. Hoppas inte arvsmassorna blir rädda. Vilket är en vettig tanke.
2. Hur ska jag göra med jobbet. Vilket är helt helt galet att tänka på i en sådan stund.
Men jag har ju ett jobb där det jag ska göra bara blir gjort om jag gör det, om jag är sjuk så skjuts det bara fram. Och idag skulle jag hålla i ett möte med många inblandade, som tar en massa tid att organisera. Om det ska ställas in med kort varsel tar det mycket jobb av andra, och en massa jobb av mig att få till igen. Samtidigt insåg jag att smärtan nog skulle hunnit klinga av till dess, men jag kanske inte skulle vara i form för att spendera hela dagen på jobbet.
Så jag fick lösa allt genom att jobba hemifrån. Med telefon och dator i högsta hugg kunde jag genomföra alla bokningar och uppgifter, så praktiskt med den digitala omställningen. Eller är det? Jag tänker att det inte är hållbart att jobba fast man mår dåligt, eller att ens tjänst blir mer påfrestande om man är borta en dag. När smärtan klingat av så känner jag mig så klart helt mörbultad och omtöcknad och borde vila. Men vem vill ställa in jobb när det innebär mer jobb för en själv längre fram? Måste ta upp det på stundande medarbetarsamtalet.
Dessutom är det svårt att få till det där hemmakontoret när man har medlemmar i hushållet som ställer krav på sällskap.
Och nej, det blev ingen aktivitet idag.
Kommentarer