Tre veckor utan träning, om man räknar bort alla promenader då. Den där halsbölden och penicillinkuren var en rejäl käftsmäll får jag säga. Men det känns ju så löjligt, att ha typ en finne i halsen, äta lite medicin i 10 dagar och av det behöva klättra uppför träningens Mount everest. Halsen har strulat lite till och från; varit lite hes, lite öm, lite svullen, så jag har tagit det lugnt.
Tungt och segt, men det funkade. Jag lyckades hålla mig till den kortaste vägen, även om det var lockande att springa åt andra hållet.
Men nu börjar höften säga ifrån, jag vaknade med sån himla smärta, och det enda som hjälper då är att träna. Dessutom kryper rastlösheten i musklerna, så imorse gav jag mig ut på en pytteliten testrunda.
Nu tar jag det sakta men säkert, lite i taget, så att jag slipper bli sjuk igen.
Kommentarer