Fortsätt till huvudinnehåll

Ångar mig

Jag hade ju börjat med denna:
Men har nu slutat.

Det började bra och bekräftande med beskrivningar av den uppsjö av symtom man kan drabbas av. Sen kom det att handla om sex. 

Som taget från en tid vi försöker lämna bakom oss så uppmanas kvinnor som tappat lusten på grund av vad som just beskrivits som omfattande psykiska och fysiska besvär, att ha sex ändå, på schema. Fast det kunde vara väldigt smärtsamt. Inte för sin partners skull, utan sin egen. Jag upprepar, fast det också beskrivs kunna vara väldigt smärtsamt. 

Man får veta att man ska väcka lusten med lust. Och att det finns muskler och blodkärl som degenereras allt mer än de redan gör om man inte använder dom; use it or lose it. Och eftersom kvinnor tänder mentalt är deras egen inställning minst lika viktig som att ha smärtfritt sex. Lite Mind over matter och Eye of the tiger, typ. 

Så. Det bekräftas att en del får jätteont, men man ska ha sex ändå för sin egen skull, för annars kommer du förtvina. Om du bara tänker på rätt sätt så kommer du genom att ha smärtsamma samlag öka din lust.
Lite som den seglivade föreställningen att kvinnor ska ha sex på schema efter förlossningar för att "komma upp i sadeln igen". 

Vad sägs om det här: 
Om det gör jätteont, säg det till din partner, och fokusera på det som stärker just ert förhållande på andra sätt, under den här tiden när hela din kropp är under ombyggnad och mår lite krasst. Närhet är viktigt, viktigare än att ha sex mot din, och din kropps, vilja. Skulle man kunna skriva.

Som en person som ofta möter kvinnor som har varit, eller fortfarande är, utsatta för våld i sin relation är detta en skrämmande uppmaning. Att det i början av boken också beskrivs att den med fördel ska läsas av män för att de bättre ska förstå vad deras kvinnliga omgivning går igenom, gör saken desto värre. Författaren har rätt i att lust föder lust. Men smärtsamt sex mot sin egen vilja gör det mest troligt inte, oavsett hur omtänksam partner man har. Och att uppmana kvinnor att ignorera sin kropps signaler, för sin egen skull, gör mig rasande. Kan vi inte låta kvinnor lära sig att lyssna på sin kropps signaler istället? Är det inte dags för det? 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Men herregud!

Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förkl...

Tänk positivt.

Tentan är klar och inskickad! Eller "klar",  jag vet ju i och för sig inte om jag har skrivit det läraren tyckte att jag skulle. Men imorgon har vi redovisning för grupparbetet, sen är skolan slut! Eller "slut" är den ju inte förrän nästa sommar. Men det är sommarlov! Eller "lov",  jag börjar ju jobba på måndag. Men det är ledig helg! Eller "ledig" är man väl aldrig med barn. Men det är fredag! Fredag är det, ingen kan ändra på det!!

Dagens kapning

Morsin hade varit i maskopi med mamsen, papsen och Bobo och kuppat in sig på en fika efter jobbet. Så jag fick brygga kaffe för 4 istället för 2 och stå ut med att vara obekväm en stund när denna överlämnades: Så nu ska jag välja smycke i Maria Nilsdotters magiska butik. Fast jag vet ju redan vad jag ska välja.  Arvsmassorna ville fira i förskott de med; Polarn hade virkat en till nalle: och Pyret fick mig att gråta: Det var ett kort och enkelt firande, oförberett och i förskott, det var nästan så att det inte blev jobbigt. Det var liksom vad jag kunde gå med på för att de som kände sig tvungna att fira fick göra det.  Nu ska jag bara ta mig igenom morgondagen lite sådär strykande i skuggorna.