Ungefär klockan mitt i natten vaknar jag av att Pyret, som ligger i vår säng igen, viskar:
- Mamma?
- Ja?
- Ankor är inte farliga. De bits bara för att de äter så fort. Som jag gör.
- Äh? Ja?
- Vi gå och mata ankorna, för de är inte farliga.
- Ja, vi kan gå och mata ankorna imorgon, för nä, de är inte farliga.
- Okej.
Sen somnade hon om igen.
Jag tog med henne till ankorna på morgonen men hon var modigare i sömnen, IRL tyckte hon fortfarande att de var lite läskiga.
Fast smart som hon är skyllde hon på bebisen, det var hon som ville gå. Pyret släpade nämligen med sin dockvagn ut, som hon orkade knata runt med i en och en halv timme, på promenad och till affären.
U t a n u t b r o t t.
Undrens tid är inte förbi.
Kommentarer