Den där hudlösheten som uppstår när man blir förälder, den man hade hört talas om men inte kan riktigt greppa innan de drabbar en. Hur vänjer man sig?
En rubrik om ett barn som förolyckas på en lekplats och ångesten väller in som en tsunami i själen.
En bild på ett gråtande barn i ett fjärran land drabbat av krig och elände och hjälplösheten gör ont på ett sätt som får ett brutet ben att kännas lindrigt.
En bok beskriver ett barns smärta och gråten blir ohejdbar.
All denna smärta och ångest som river och sliter i en på ett alldeles obarmhärtigt sätt bara på grund av ord och bilder som beskriver barn jag aldrig mött. Igenkänningsfaktorn, så klart, men den är så makalöst enorm. Det är så att jag inte vill läsa tidningar, se nyheter, läsa böcker, se filmer och serier eller ens höra längre för att den där ångesten som väcks är så utmattande.
Kan inte alla barn bara ha det bra så att vi päron kan få slappna av och läsa Aftonbladet eller ha filmkväll någon gång ibland? Från och med nu. Deal?
Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förkl...
Kommentarer