Jag tänker att det var väldigt klokt att vi valde att ta en paus i IVF-djungeln nu, annars hade jag nog gått sönder.
Allt som är inbokat fram till juni, som bara är det nödvändiga, lämnar väldigt lite utrymme för att andas, det handlar om fyra månader av håll-i-dig-för-glatta-livet-och-kom-för-Guds-skull-ihåg-att-äta-och-sova. Typ.
Eftersom jag redan är lite trasig så gör dessa nödvändigheter att jag brister lite, i såväl tålamod som humör, och hela IVF grejen gör ju att jag brister lite, i tålamod och humör, så det hade nog varit en mindre katastrof att försöka kombinera det.
Men det visste jag ju inte.
Jag ville ha en paus för att jag var lite tilltuffsad, behövde lite lugn och ro ett tag, få tid att varva ner... Förlåt, men det där fick mig att skratta. Tji fick jag liksom.
Det visade sig att det var en jädra tur att vi tog den där pausen för att jag hade inte kunnat klämma in en endaste pryl till att tänka på, oroa mig över, fundera kring, ligga sömnlös över.
Fast eftersom att jag är lite stressad och uppvarvad så fortsätter jag på det spåret hela vägen ut och passar på att stressa över att vi har tagit en paus. Istället för att släppa det ett tag, få en paus, som jag skulle.
För är det så klokt att vänta? Hinner vi vänta? Tänk om det var "meningen" att det skulle fungera om vi hade kört nu?
Och en hel drös med andra flyktiga och irrationella tankar.
Multitasking kallas det.
Simultanförmågan vi kvinnor är så berömda för.
Och en dos ren galenskap.
Fast jag vill tro att jag bara är sådär charmigt knasig, mer än galen, fast det kan ju också vara önsketänkande.
Allt som är inbokat fram till juni, som bara är det nödvändiga, lämnar väldigt lite utrymme för att andas, det handlar om fyra månader av håll-i-dig-för-glatta-livet-och-kom-för-Guds-skull-ihåg-att-äta-och-sova. Typ.
Eftersom jag redan är lite trasig så gör dessa nödvändigheter att jag brister lite, i såväl tålamod som humör, och hela IVF grejen gör ju att jag brister lite, i tålamod och humör, så det hade nog varit en mindre katastrof att försöka kombinera det.
Men det visste jag ju inte.
Jag ville ha en paus för att jag var lite tilltuffsad, behövde lite lugn och ro ett tag, få tid att varva ner... Förlåt, men det där fick mig att skratta. Tji fick jag liksom.
Det visade sig att det var en jädra tur att vi tog den där pausen för att jag hade inte kunnat klämma in en endaste pryl till att tänka på, oroa mig över, fundera kring, ligga sömnlös över.
Fast eftersom att jag är lite stressad och uppvarvad så fortsätter jag på det spåret hela vägen ut och passar på att stressa över att vi har tagit en paus. Istället för att släppa det ett tag, få en paus, som jag skulle.
För är det så klokt att vänta? Hinner vi vänta? Tänk om det var "meningen" att det skulle fungera om vi hade kört nu?
Och en hel drös med andra flyktiga och irrationella tankar.
Multitasking kallas det.
Simultanförmågan vi kvinnor är så berömda för.
Och en dos ren galenskap.
Fast jag vill tro att jag bara är sådär charmigt knasig, mer än galen, fast det kan ju också vara önsketänkande.
Kommentarer