"Mamma, kan du laga mina vantar?"
"Mamma, du måste klippa klorna på katterna, de är jättevassa!"
"Mamma, kan du klippa mina toppar, och gardinlugg?"
"Mamma, kan jag få göra efterrättspiroger som min kompis bjöd på?"
"Mamma, är mina favoritbyxor tvättade?"
"Mamma, vad blir det till lunch?"
"Mamma, kan vi sätta upp min ledlist?"
"Mamma, kan vi läsa min läsläxa?"
"Mamma, har du vitkat klart min kanin snart?"
"Mamma, har du köpt yoghurt till mig?"
"Mamma, har du frågat kompisens mamma om övernattning?"
"Mamma, vad ska vi äta till middag?"
"Mamma, skulle inte du göra äppelpaj?"
"Mamma, varför funkar inte mitt spel?"
"Mamma, var har jag lagt min borste?"
"Mamma, min dragkedja på stövlarna har gått sönder."
"Mamma, Ännumindrefjant har haft ner en kruka i mitt rum!"
"Mamma, varför är det blött på badrumsgolvet?"
(För att Ännumindrefjant har lekt med rören som går från tvättmaskinen så de har blivit skeva och därför måste säras och sättas ihop igen.)
Så toppar vi med lite disk, plocka tvätt, borsta katt, träna, göra frukost till arbetsveckan, vattna blommor, veckohandla och kela med katter, för det ska visst sänka blodtrycket.
Med en kropp i rejäl hormongungning som därför strejkar hårdare än anställda på Tesla, är tålamodet lite av en bristvara, och förmågan att hantera allt som ska "fixas" kanske något begränsad. Måhända att det faktum att mina arbetsdagar går ut på "kan du *fixa* ?" är lite plus i kanten på den överfulla bägaren just nu. För varje sak som ska hanteras, kommas ihåg, eller fixas så känner jag hur det knakar och knäpper oroväckande i den där gränsen, snart brister den nog.
Men, jag tröstar mig med att inte ens AI-botar har oändligt med tålamod:
Kommentarer