Det stora samtalsämnet på jobbet idag var förlossningar och att vänta barn. Det knäppa i att den i förhållandet som inte föder barnet får 10 fler dagar betald ledighet, om man delar föräldraledigheten lika, eftersom de får 10 dagar efter förlossningen. Övriga 480 dagar fördelas mellan föräldrarna. Den andra föräldern får ju därmed 250 dagar och den som föder får 240. Saken diskuterades i samma stund som ämnet: Att bli sjukskriven under graviditet, eller mer hur omöjligt det är oavsett komplikationer.
Det avhandlades också om man vill ta reda på kön eller inte, och om det går att veta kön utan att ta prov eller titta på ultraljud. Några behövde verkligen veta, några berättade om besvikelse när de, eller personer de kände, fick veta könet. Några var säkra på att man kunde veta kön på olika sätt, några höll sig till vetenskap.
Förlossningar som gått bra, förlossningar som varit konstiga, förlossningar som inte blev så bra upplevelser. Mödravård som varit bra, mödravård som varit konstig, mödravård som inte blev en bra upplevelse. Små bäbisar, stora bäbisar, bäbisar mittemellan.
Vi pratade också om att inte få barn men få frågan om när barnen ska komma. Hur ont den gör. Att tampas med tankar på att aldrig få barn när tiden går, vårdbesöken är många och ingreppen smärtsamma. Men också oron även om plusset kommer inom de 12-24 månader som är "normalt".
Några tankar, känslor och erfarenheter var gemensamma, några var helt olika, men alla högst personliga. Om jag aldrig fått en egen erfarenhet hade jag säkert förlikat mig med det, men jag är väldigt tacksam för att jag fick min historia att berätta.
Kommentarer