Fortsätt till huvudinnehåll

Nytta och nöje

Så mycket som ska fixas hela tiden, så mycket fritid som går åt till att bara hålla skutan flytande. Jag kan emellanåt känna mig så trött på allt ansvar och längtar efter att bara flyta med och låta någon annan vara kapten. Inte så förenligt med varken mitt jobb eller att vara förälder. Svårt att ens kombinera med att vara vuxen. 

Denna helt obokade söndag innehöll måsten så som att gå iväg med sopsortering, för jäklar vad mycket plast och kartonger man samlar på sig med två barn. 
Jag tvättade helgens fjärde maskin med tvätt och sorterade in ytterligare högar med ren tvätt i garderober. Det är galet vad mycket tvätt tre personer kan producera på en vecka. 
Det blir också ganska mycket att handla till alla måltider tre personer ska sätta i sig under en vecka, så en tripp till affären blev det. 
Ett litet stopp i handfatet på toaletten behövde åtgärdas och fönsterrutorna önskade en vårstädning. Vvs och städtant i praktisk kombination. Men jag får erkänna att jag började slöa till mig när jag skulle tvätta fönstren, jag orkade inte gå de extra 10 stegen till förrådet och hämta Kärschermaskinen. Istället greppade jag rullen med hushållspapper, en gammal trasa och den här:
Så fick jag in lite armträning utöver morgonens löprunda och corepass, gnugga, gnugga, gnugga. Klart godkänt resultat.

Nu var det ju sol ute, så jag var inte enbart hushållets projektledare, jag tog mig ut på en långpromenad också. Det var egentligen för att spana om jag kan promenera till jobbets planeringsdag som sker i veckan. Det kunde jag.
Lite kylig luft fortfarande, men om man tittar på bilderna så ser det ju ut som sommar. Så fick jag förena lite nytta med nöje.

Sen hann jag faktiskt slå mig ner med en härlig middag, och vila någon timme, innan tjejerna kom hem:
Det gömmer sig en omelett där under.

Alla måsten för att få veckan att rulla på är avklarade, men det känns ju onekligen trist att en hel ledig dag går åt till bara det. För alla måsten tar så mycket plats att jag glömmer ordna med allt som ger guldkant. Just därför ska jag nu prioritera att få iväg några meddelanden.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.