Med risk för att bli mordhotad, några tankar kring tv-programmet "Så mycket bättre."
Jag har inte tittat förut för att jag inte haft något intresse, men nu körs den i repris lagom när jag slår ihop böckerna och slänger mig i soffan för en stunds stänga av hjärnan.
Jag har ingenting emot hyllningar, jag är heller inte alls förtjust i "mobbnings-tv" och undviker konskvent typ Big Brother, Idol, och liknande där man ska vara elak för sakens skull.
Däremot kan jag uppskatta idiot-tv, alltså Lyxfällan och Sveriges värsta bilförare där människor bara är korkade och glatt visar upp det. Ja, det är en hårfin gräns, som helt bestäms av hur obehagligt jag upplever programmet. En parantes bara.
I alla fall.
Nu har jag sett bitar ur de olika "Så mycket bättre" och ryser av obehag där med, bara för att det smöras så obehagligt.
Det är lite läskigt när alla ler och diggar, kramas och gråter och tycker att varandra är helt fantastiska. Varje gång någon uppträder och alla sitter runt bordet och ler samtidigt som de guppar huvudena i gillande takt får jag lite kalla kårar.
Det är på något sätt lite för fint och lite för mycket klyschor, hela "sitta runt bordet och vara familjära"-biten. Jag tänker att jag inte hade tyckt det var obehagligt om det var en konsert inför publik där artister hyllar en annan artist.
Men jag är tydligen ganska ensam om att tycka att hela paketet är obehaglig, och att det känns onaturligt med allt "vi känner inte varandra men fullkomligt älskar varann".
Jag har inte tittat förut för att jag inte haft något intresse, men nu körs den i repris lagom när jag slår ihop böckerna och slänger mig i soffan för en stunds stänga av hjärnan.
Jag har ingenting emot hyllningar, jag är heller inte alls förtjust i "mobbnings-tv" och undviker konskvent typ Big Brother, Idol, och liknande där man ska vara elak för sakens skull.
Däremot kan jag uppskatta idiot-tv, alltså Lyxfällan och Sveriges värsta bilförare där människor bara är korkade och glatt visar upp det. Ja, det är en hårfin gräns, som helt bestäms av hur obehagligt jag upplever programmet. En parantes bara.
I alla fall.
Nu har jag sett bitar ur de olika "Så mycket bättre" och ryser av obehag där med, bara för att det smöras så obehagligt.
Det är lite läskigt när alla ler och diggar, kramas och gråter och tycker att varandra är helt fantastiska. Varje gång någon uppträder och alla sitter runt bordet och ler samtidigt som de guppar huvudena i gillande takt får jag lite kalla kårar.
Det är på något sätt lite för fint och lite för mycket klyschor, hela "sitta runt bordet och vara familjära"-biten. Jag tänker att jag inte hade tyckt det var obehagligt om det var en konsert inför publik där artister hyllar en annan artist.
Men jag är tydligen ganska ensam om att tycka att hela paketet är obehaglig, och att det känns onaturligt med allt "vi känner inte varandra men fullkomligt älskar varann".
Kommentarer