När man öppnar sitt hem för att släppa in ett husdjur tar man sig inte bara an uppgiften att älska och ta hand om det lilla livet, man tar sig också an det omöjliga ansvaret att bestämma när det är dags att ta farväl.
Även när alla tecken på att det är dags finns där, även när djuret själv visar att tiden är inne, även när man rationellt vet att beslutet är rätt, så är det ett ansvar som är omänskligt.
För det är absurt att boka tid med döden.
Att vänta på att säga farväl till någon som ligger i ens famn.
När tiden är inne är sorgen övermäktig, stunden smärtar så vansinnigt djupt även när personalen gör den så fin de är i sin makt att göra.
När jag tänker på att hon inte finns här hos mig längre kan jag knappt andas. Inte för att det inte var rätt att låta henne gå när hon led så, utan för att jag ville ha 17 år till. Jag har haft henne hos mig så länge att jag vill ha henne här för alltid.
Jag inbillar mig att katten har varit extra go under helgen, men jag antar att hon var lika krävande och klängig även innan. Men det tröstar mig att hon ständigt vill sova i min famn, att hon väcker mig mitt i natten för att komma nära, att hon finns här. Den andra kattens bus och bråk påminner mig om hur de ska må, när de mår bra, och får mig att le.
Det är skönt att le.
Även när alla tecken på att det är dags finns där, även när djuret själv visar att tiden är inne, även när man rationellt vet att beslutet är rätt, så är det ett ansvar som är omänskligt.
För det är absurt att boka tid med döden.
Att vänta på att säga farväl till någon som ligger i ens famn.
När tiden är inne är sorgen övermäktig, stunden smärtar så vansinnigt djupt även när personalen gör den så fin de är i sin makt att göra.
När jag tänker på att hon inte finns här hos mig längre kan jag knappt andas. Inte för att det inte var rätt att låta henne gå när hon led så, utan för att jag ville ha 17 år till. Jag har haft henne hos mig så länge att jag vill ha henne här för alltid.
Jag inbillar mig att katten har varit extra go under helgen, men jag antar att hon var lika krävande och klängig även innan. Men det tröstar mig att hon ständigt vill sova i min famn, att hon väcker mig mitt i natten för att komma nära, att hon finns här. Den andra kattens bus och bråk påminner mig om hur de ska må, när de mår bra, och får mig att le.
Det är skönt att le.
Kommentarer