Imorgon är en annan dag.

Jag vaknar med att förkylningen har gått från förkylning till manlig förkylning, ni vet, en sån man dör av.
Snart upptäcker jag att månadens blodgivare har kommit på besök, fast hon inte var varken välkommen eller inbokad förrän på söndag, om hon promt ska vara ute i god tid brukar hon dyka upp en dag för tidigt, max.
Jag petar i mig frukost och sätter mig för att repetera inför provet, och konstaterar att jag nog är lite febrig, vilket gör mig lite vimsig, vilket gör att jag knappt känner igen den text jag har tragglat senaste veckan. Samma text jag strax ska komma ihåg och förklara.
En mindre koma senare tar jag Alvedon och nässpray och ger mig iväg. Jag har ingen aning vad jag svarade, men till skillnad från halva klassen så svarade jag på frågorna, eller försökte, kanske får man poäng för att man försöker?
Väl hemma igen tas ett sista steg mot ett tungt beslut (berättar en annan dag).
Jag spiller lunch på soffan.
Näsan blöder och har redan blivit sårig även på utsidan, säkert för att den aldrig slutar rinna, alltså aldrig.
Jag skriver på en kommande inlämningsuppgift, och läser inför nästa prov. Fattar ingenting, och skyller på febern.
Jag droppar snor över min bröstkorg för att jag inte hinner fram med näsduken.
Maken åker iväg för kvällens extra långa pyjamasparty, jag får laga middag själv, fast jag inte har någon aptit eller ork. Det får mig att känna mig ynklig och därför otroligt bortskämd, alla har inte karlar som tar hand om dom i ur och skur.
Sen spiller jag ut halva middagen på mattan.

Varför existerar såna här dagar egentligen?
Går dom på hemförsäkringen, så att man på något sätt kan kräva att få dagen tillbaka, fast i bättre skick?

Det ska bli skönt att dra täcket över huvudet snart.