Ingen regel utan undantag.

När jag sover vill jag vara ifred.
Jag behöver utrymme.
Att dryga fyra kilo kissekatt sparkar, knuffar, buffar och trängs tätt intill under natten är vad jag pallar. Jag kan inte sova om jag ska slåss om platsen med en vuxen människa hela natten, det är därför vi har 180 cm säng, och maken får gärna hålla sig på sin sida.
Jag vill vrida, vända och sträcka på mig, vilket jag gör, mycket.
Men.
Den senaste veckan på hotell var det inte dubbelsäng, det var två enmeters betongsängar med ett stadigt nattduksbord mellan.
Varken kissekatt eller make envisades med att försöka sno åt sig min halva av sängen, och när jag drömde mardrömmar (om kackerlackor) så kunde jag inte sträcka ut tårna och känna att jag hade sällskap.
Alla regler har dessutom undantag, undantaget från min "låt mig sova ifred" regel är att om jag har drömt läskiga eller sorgliga saker så får jag fritt unyttja makens sida av sängen, och maken ska hålla om mig. I alla fall tills jag känner mig lugn och trygg, då vill jag sova ifred igen.
Jag utnyttjar maken brutalt, jag erkänner.
Alltså har jag sovit dåligt under veckan, inte bara på grund av de mindre bekväma sängen, utan också på grund av det tillgängliga utrymmet. Jag antar att 15 år av delad säng sätter sina spår, dessutom brukar man väl säga att man inte saknar vad man har förrän det är borta.
Nu ska jag gå och slåss för mina 90 cm av mjuk madrass.