Min kärlek.

För 17 år sen hämtade jag hem denna skygga varelse.

Jag döpte henne till Julia.

Hon var fortfarande smutsig och tovig efter att ha blivit hittad övergiven i en buske, och bosatte sig genast under min soffa.

Jag lockade henne varje dag med en borste hon så gärna ville kela med, och det tog en hel månad innan jag lyckades locka fram henne från under soffan. Någon vecka efter det gav hon sig självmant ut från sin trygga plats medan jag tittade på tv. Jag kommer ihåg ögonblicket, hur jag höll andan för att inte skrämma henne fast jag egentligen ville skrika av glädje, och hur jag kände mig så enormt utvald och privilligerad när hon efter sin promenad bestämde sig för att hoppa upp i mitt knä. Det var ett ögonblick av total lycka när jag insåg att hon valt att lita på mig.
Efter den dagen var hon min allra mest kärleksfulla kompis.

Hennes favoritlek när hon var liten var att apportera en plychklädd skumgummiboll som småbarn brukar leka med.
Jag kastade, hon bet tag i den och kom tillbaka till mig, släppte den vid mina fötter och jag kastade den igen. När hon tröttnade på leken gick hon till sin vattenskål och släppte bollen däri. Ett trick hon gärna utförde nattetid, och lyckades på något sätt plocka upp denna boll, lika stor som hennes huvud, släpa den till sängen, hoppa upp med bollen och lämna den som den vackraste av presenter till mig.
En skumgummiboll kan dra åt sig mycket vatten...
Överhuvudtaget gillade min lilla madame vatten.
Varje kväll lyckades hon lista ut när jag var på väg till toaletten för att borsta tänderna och tvätta av mascaran, och rusade snabbt in före mig. Hon skulle alltid sitta i badkaret och dricka vatten från en tunn stråle från kranen medan jag gjorde mig i ordning för natten. Hon väntade tålmodigt tills jag vred på vattnet, men drog sig inte för att ge mig onda ögat följt av ett av hennes hesa jamanden om jag tog för god tid på mig.
Det var få förunnat att träffa min kärlek, för hon behöll sin skygghet genom livet och bosatte sig under sängen så snart det kom besök. Hon morrade till och med när någon ringde på grannens dörr.
Men med mig var hon ett under av tillgivenhet och kärlek, i 17 år bodde hon i min famn, natt som dag.
Vi har hunnit med mycket hon och jag, hon har varit pälsen jag har gråtit i, värmen att komma hem till, och kroppen att krama av lycka, under åren när jag har gått från singeltjejen, till unga frun till vuxen kärring. Vi har flyttat från vår lilla etta till större och störst medan jag har vandrat genom olika jobb, och under åren har hon fått sällskap av andra varelser i hemmet.
Men Julia var först.
Åren som gick gjorde henne sjuk, till sist visade hon oss att det var dags för oss att ta det enormt smärtsamma och svåra beslutet att låta henne somna in.
Idag var Julias sista dag med oss.

Det är därför jag har haft så lite att säga till er på ett tag, och därför kanske jag kommer ha svårt att hitta ord ett tag framöver.
Sorgen är enorm och saknaden efter min primadonna kommer vara total, men jag glädjer mig åt våra år tillsammans.