Fortsätt till huvudinnehåll

Otillräcklig tröst.

När sorgen river och sliter, men inga tårar vill komma, får man hitta bot på annat håll.
Jag tränar, tills svetten rinner lika friskt som jag önskar att tårarna kunde göra.
Och jag tröstar mig med att köpa saker som jag inte behöver.
Efteråt är jag lite mör, och lite tom, men för trött för att riktigt orka bry mig.
Jag orkar inte ens bry mig om att det nog inte är det vettigaste sättet att hantera saken på.
Det är skönt.
Men otillräckligt.

Kommentarer

Jenny sa…
Åh vad jag önskar jag kunde göra något för att få dig glad.
KRAM!

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.