Jag hade inte sovit natten till fredagen, eller natten till lördagen. Sömn brukar generellt vara rekommenderat, men är kanske än mer av vikt när man är sjuk. Jag hade sett fram emot att sova natten till idag, alltså verkligen sett fram emot det. Jag ser fram emot att sova när jag är frisk och utsövd liksom.
I mitt huvud kändes det logiskt att jag skulle däcka totalt av sömnbrist, med kroppen full av penicillin, kroppen höll inte med. Kroppen sa att om jag la mig ner så skulle den spränga halsen, huvudet och örat, så jag fick försöka sitta upp och sova. Dessutom gillade halsen inte att bli uttorkad av den tunga andningen sömnen ger, för den var lite känslig tydligen, och väckte mig för att kräva fukt. Fast jag hade för ont för att dricka.
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby och Farmor dör av Malin Wollin. Två väldigt bra böcker med väldigt olika innehåll, även om fokus är att släkten är värst, typ. Familjen är lite som att jobba på fritiden; att få ännu mer synvinklar kring ett stort samhällsproblem. Medan Farmor dör är som att få tjuvläsa en dagbok där en familjs sämre sidor beskrivs med härlig humor.
Gräns. Så märklig och mystisk, så helt i linje med John Ajvide Lindqvist, underbar. Länge leve bonusfamiljen var mer som filmen de inte borde gjort. Det var som en parantes till serien, som hade blivit bättre som en ny säsong än som en en film där man skyndar igenom handlingen.
När jag gav upp och klev ur sängen på morgonen var jag gråtfärdig. Av trötthet, och besvikelse. Jag kände ingen förbättring och var livrädd för att behöva uppleva att tömma den där bölden igen. Och jag var så himla hungrig. Jag drömde om hamburgare, chips och choklad men ville inte äta något alls eftersom varje tugga jag svalde gjorde ont. Att dricka var också en utmaning eftersom det skapades något slags baktryck som gjorde att hälften av vätskan bara virvlade runt längst bak i gommen, där det gjorde ont.
Kroppen talade också väldigt tydligt om för mig vad den tyckte om att sitta still så mycket. Så jag försökte röra på mig lite mellan att jag satt i soffan och läste ut mina böcker.
Mellan kapitlen plockade jag lite med mina blommor och plockade lite tvätt. Så jäkla rastlös, så ont i kroppen, men så himla slut, så jag tappade modet när värken tilltog. Då tittade jag lite på tv, och nu har jag nästan tömt mina listor. Bland annat såg jag dessa:
Så skulle jag ordna soppa till lunch, vilket är väldigt långt från en hamburgare vill jag påpeka. Medan jag rörde i kastrullen kände jag plötsligt ett tryck och en vidrig, kemisk smak i munnen. En titt i spegeln visade att bölden spruckit. Den synen kommer hemsöka mig i flera veckor, och smaken har totalt dödat aptiten. Efter en del "hantering av situationen", som inkluderade mycket gurglande, så var trycket i käken och örat borta och det gick mycket lättare att svälja.
Nu är jag inte lika nervös inför återbesöket imorgon, för kroppen talade väldigt tydligt om att den inte heller ville vara med om lördagens upplevelse igen. Däremot kan stickfesten igår och dagens överraskning ha lämnat spår och syner som möjligen kommer kräva terapi för att bearbeta. Men jag mår mycket bättre, i kroppen.
Kommentarer