Besviken

Först kom pandemin.

Sen kom separation.

Nu kom valresultatet.

Vilket decennium det här verkar bli.

Jag kom att tänka på en väns berättelse från sin uppväxt. Han berättade om sin mamma, som han beskrev som lugn, tålmodig och omtänksam. Visst kunde hon bli arg och irriterad ibland, men det var inget som han mindes att han tog åt sig av. Däremot inträffade en gång en incident på skolan där han inte hade visat sig från sin bästa sida och skolan hade ringt hans mamma. När hans mamma kom hem hade han förväntat sig en utskällning, men istället tittade hon honom i ögonen och sa med låg röst:

"*Namnet*, jag är så besviken."

Sedan lämnade hon rummet och sa inget mer på resten av kvällen.

Han beskrev att den stunden hade plågat honom mer än alla utskällningar någonsin, och han kunde fortfarande få en klump i magen när han mindes hennes sätt att titta på honom och just känslan av att ha gjort henne besviken. 

Så till alla som röstat för rasism, för antifeminism, för klimatförnekelse, för utsatthet och för empatilöshet:

Jag är så besviken.