Med tanke på att jag nu lyckats dra på mig allt skit man kan få, men ändå står på benen, jobbar heltid, pluggar, tar hand om arvsmassorna, roar katter, går ca 15.000 steg om dagen, så får man säga att man har en bra grundfysik.
Men jag utmanade inte ödet, utan gick i något lugnare tempo på dagens promenader, för att toppa det här med ett brutet ben skulle vara lite too much, tänker jag. Det var ju ren isbana halva vägen överallt. Vad är den där rädslan för att halka som plötsligt dyker upp för att stanna? Finns den inbäddad i vår genetiska kod och släpps lös efter 40? Plötsligt sitter man på jobbet och tar emot skotips från 65-åriga kollegan och Googlar Icebug.
Det är spännande att åldras.
Kommentarer