Fortsätt till huvudinnehåll

Avstängningsknappen

Jag har ett jobb som kan göra ont. Med åren har jag blivit ganska bra på att inte ta med mig jobbet hem. Det är inte så att jag grubblar över jobbet när jag kommit hem, eller oroar mig inför nästa arbetsdag. Däremot kan det liksom sitta i kroppen, som träningsvärk. Ibland är det flera riktigt tunga dagar i sträck och det nöter på den mentala orken.
Sådana dagar kan jag känna ett stort behov av tystnad, att få stänga av. En kopp kaffe, en katt i knät och något riktigt enkelt på tv. Låta huvudet bara bli till myrornas krig. 

Så blir det ju inte.
Maten ska lagas, disken diskas och läxor läsas.
Det ska påminnas om hamsterskötsel, duschar och att plocka undan tusen saker.
Tv-programmen pratas sönder samtidigt som det förväntas att jag ska hålla reda på vad som händer.
Någon ändrar sig om vad som ska tas med till skolutflykten så en matlåda måste fixas.
Någon vill visa den där TikTok-dansen man lärt sig, flera gånger om. 

Några minuter tystnad, utan att vara för någon annan. Hur ordnar man det?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.