Jag låg halva natten med ett barn på min vänstra arm, och det andra med sitt ena ben över mig, eller inkört i min midja. Superskönt.
Jag försökte njuta av att de vill vara så nära, och känna tacksamhet för att de känner sig som tryggast i min famn, men lyckades inte alltid.
Alltså inte jag på bilden, men min mentala målbild under natten.
(Hur söt??)
Idag var första helgen på lääänge som det inte blev någon morgonrunda. Häpp! Biverkningarna har lättat något, men jag kände mig illamående, vaknade med huvudvärk och har fått pms, så jag tänkte att en vilodag var i sin ordning. Känner dock av viss abstinens nu, eller den där känslan av att ha missat något viktigt. Att rubba på väl inövade rutiner ställer till det i kroppen.
Medan resten av familjen åkte till pyjamasparty hela dagen lång, så rörde jag mig bara mellan kök, soffa och balkong. Lagade lite kläder, kollade på dokumentärer, och virkade. Polarn kunde knappt tro sina öron när jag svarade nej på frågan om jag inte ens tagit en liten promenad.
Nu håller jag tummarna för att få sova ordentligt en hel natt och att biverkningarna lägger sig. Då kanske jag i alla fall orkar ta mig igenom närmaste pms-hinderbanan.
Livet som kvinna, så himla roligt.
Kommentarer