Fortsätt till huvudinnehåll

Hur är det ens möjligt?

Först blir jag trött.
Sen sover jag dåligt och svettas hela natten.
Sen får jag ont i huvudet.
Sen kommer ett par finnar.
Sen samlar jag på mig vätska.
Sen går tankeverksamheten på semester.
Sen får jag ont.
Sen blir jag svinhungrig.
Sen blir jag ännu tröttare.

Det är svårt att tänka sig att pms ska bli värre med åren, men det kan den uppenbarligen. Jisses vilken jäkla uppförsbacke dagarna innan är. Jag var nära att stanna mitt i snömodden på vägen hem och börja gråta för jag var så olidligt trött och hade ont. 

Självklart tajmas detta in med att det lilla lugnet som uppstod efter jullovet helt raseras och uppdragen hopar sig. I början av förra veckan hade jag en ganska tom kalender för den här veckan, gott om tid att läsa in mig på saker, ta hand om allt det administrativa kring 3 planerade större besök och hantera spontana konsultationer. Nu har jag inte en lucka kvar, ligger efter med några ärenden och har ätit lunch framför datorn. Jag som gillar att ha dörren öppen för att få någon social samvaro i denna isolering, har fått lov att arbeta med stängd dörr för att hinna med. Inte rätt tidpunkt för att bli överhopad av jobb som kräver planering och koncentration, med hormoner som går bärsärk.

Försökte röra på mig som vanligt eftersom det brukar hjälpa mot värken, och hade planerat att göra något cirkelpass på kvällen för att få igång blodcirkulationen, men huvudvärken sitter som en mössa sedan två dagar och jag kände mig helt däckad när jag kom hem. Så jag sträckte mig till att orka tillmötesgå arvsmassornas önskemål om att byta rätt till middag, för de ville inte ha "vuxenmat" idag. Med rasande pms så tänkte jag ut en massa gott de skulle kunna tänkas föreslå, bara för att få veta att de ville ha omelett. Inte pizza, pasta, snabbmat eller något annat som kan sätta en i matkoma. Inte hade jag något godis hemma heller. Dålig tajming där med.

I mitt förvirrade tillstånd slog jag inte på mätning av dagens aktiviteter, men telefonen registrerade promenaden till och från jobbet, lunchpromenaden och promenaden från skolan.
Jag hoppas på bättre tajming imorgon, även om jag har väldigt lite tro.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Men herregud!

Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förkl...

Tänk positivt.

Tentan är klar och inskickad! Eller "klar",  jag vet ju i och för sig inte om jag har skrivit det läraren tyckte att jag skulle. Men imorgon har vi redovisning för grupparbetet, sen är skolan slut! Eller "slut" är den ju inte förrän nästa sommar. Men det är sommarlov! Eller "lov",  jag börjar ju jobba på måndag. Men det är ledig helg! Eller "ledig" är man väl aldrig med barn. Men det är fredag! Fredag är det, ingen kan ändra på det!!

Dagens kapning

Morsin hade varit i maskopi med mamsen, papsen och Bobo och kuppat in sig på en fika efter jobbet. Så jag fick brygga kaffe för 4 istället för 2 och stå ut med att vara obekväm en stund när denna överlämnades: Så nu ska jag välja smycke i Maria Nilsdotters magiska butik. Fast jag vet ju redan vad jag ska välja.  Arvsmassorna ville fira i förskott de med; Polarn hade virkat en till nalle: och Pyret fick mig att gråta: Det var ett kort och enkelt firande, oförberett och i förskott, det var nästan så att det inte blev jobbigt. Det var liksom vad jag kunde gå med på för att de som kände sig tvungna att fira fick göra det.  Nu ska jag bara ta mig igenom morgondagen lite sådär strykande i skuggorna.