Fortsätt till huvudinnehåll

Dagens dag två

Ännu en fullmatad dag på Socionomdagarna. En mycket tyngre dag med viktiga men svåra ämnen, som gör en lite deprimerad faktiskt.

Unizon pratade om hur porren påverkar barn och unga och gav skrämmande statistik och exempel.
På samma tema gav Länsstyrelsen en föreläsning, med fokus på samtalsmaterialet Två sidor av sex. Skönt att det kommer något som kan bidra till att motarbeta skeva synsätt och något praktiskt att hålla sig till. 

Som förälder till två unga flickor får jag dock lite panik. Hur hamnade vi här? Pojkar så unga som 9 år tittar på porr. Många, många sexuellt aktiva unga flickor rapporterar att de blir tillfrågade eller känner sig tvingade att ställa upp på strypvåld. Ungas relationer är i hög grad präglade av våld, tvång, rädsla och tveksamhet. De borde vara präglade av nyfikenhet, värme, utforskande och trygghet.

Logiskt förstår jag att det handlar om att prata, prata, prata. Om grooming, om porr, om relationer, om Onlyfans, om våld. Att prata om att prata, att berätta om stödet från Unizon, Ecpat, Relationsvåldsteam och viktiga vuxna. Känslomässigt vill jag bara låsa in dem och aldrig släppa ut dem i världen. Tanken på att behöva lära dem att hantera sånt här är jobbig, men inte i närheten av lika jobbig som tanken på att de sannolikt kommer få frågor och krav på sånt här. Och när det händer är de ensamma i situationen.

Inte blev det mer upplyftande när Jämställdhetsmyndigheten visade siffror om ekonomi.
Unga kvinnor hamnar efter i så många lägen, redan i början av livet. Redan i 20 års åldern drar männen iväg i lön, trots att kvinnor utbildar sig mer. Vad fasiken. 

Så, den insamlade högen av tygpåsar,
anteckningsblock, pennor, reflexer, godis, kalendrar, stressleksaker och handsprit lyfte inte humöret så värst idag.
Men den lilla högtalaren
och mini (säkert fejk) labubu
var väl ändå lite skoj. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.