Fortsätt till huvudinnehåll

Håll ihop

-"Hej! Jag heter B.o.B. och jag är en pluggis."
-"Hej B.o.B.!"

Häromdagen sa min kollega att det var så himla mycket att läsa till utbildningen vi går. En annan kollega log och sa: "Men måste man läsa allt då?"
Under min utbildning till socionom sa en färdigutbildad och erfaren socionom glatt när jag sa att jag tyckte utbildningen var omfattande gällande litteraturen: "Jag tror inte jag köpte eller läste en enda kursbok under hela utbildningen!"

Under hela mitt liv har jag tyckt om att plugga, jag gillar att gräva ner mig i ämnen, att lära mig mer, att byta perspektiv. Jag har också haft respekt för mina utbildningar och gjort det som jag blivit ombedd att göra. I grundskolan var det ju så hemskt att vara pluggis att jag till sist blev utstött, vilket dödade min lust för att studera. Som Jesus återuppstod den lusten, men det tog lite längre tid än för Kristus, det tog 20 år. Men att mötas av människor som hånar de som tar sina studier på allvar har inte förändrats. 

Varför detta behov av att förminska betydelsen av att göra det jobb som en utbildning kräver? Handlar det om ett sätt att dölja egna brister i förmåga att studera? Att liksom förklara dåliga resultat eller svårigheter att förstå, med att säga att man ändå inte engagerat sig?
Handlar det om en kvardröjande högstadiementalitet där man vill vara coolast i klassen?
Handlar det om avundsjuka?

För mig är studier roligt, och jag vill ägna det tid, fast jag inte alltid har den tiden och därför kan bli stressad. Jag utgår också ifrån att den som har satt ramarna för utbildningen har mer mandat att avgöra vilken kunskap jag behöver förskanska mig för att förstå ämnet, än vad jag har. Därför följer jag instruktionerna och gör det som är sagt. Men jag utgår också ifrån att de professionella jag möter har lagt ner den tid som krävs för att få sitt yrke. Jag vill inte ha en kirurg som skryter om att hon inte läst en enda kursbok på läkarlinjen. Jag  vill inte ha en jurist som tänkt att hon inte behöver läsa allt. Jag vill heller inte ha en kock som inte tyckte sig behöva läsa hygienkursen så noga.

Jag tänker att det är dags att ifrågasätta de som uttalar sig negativt eller förminskande om att studera, och normalisera att vara pluggis. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Men herregud!

Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förkl...

Tänk positivt.

Tentan är klar och inskickad! Eller "klar",  jag vet ju i och för sig inte om jag har skrivit det läraren tyckte att jag skulle. Men imorgon har vi redovisning för grupparbetet, sen är skolan slut! Eller "slut" är den ju inte förrän nästa sommar. Men det är sommarlov! Eller "lov",  jag börjar ju jobba på måndag. Men det är ledig helg! Eller "ledig" är man väl aldrig med barn. Men det är fredag! Fredag är det, ingen kan ändra på det!!

Dagens kapning

Morsin hade varit i maskopi med mamsen, papsen och Bobo och kuppat in sig på en fika efter jobbet. Så jag fick brygga kaffe för 4 istället för 2 och stå ut med att vara obekväm en stund när denna överlämnades: Så nu ska jag välja smycke i Maria Nilsdotters magiska butik. Fast jag vet ju redan vad jag ska välja.  Arvsmassorna ville fira i förskott de med; Polarn hade virkat en till nalle: och Pyret fick mig att gråta: Det var ett kort och enkelt firande, oförberett och i förskott, det var nästan så att det inte blev jobbigt. Det var liksom vad jag kunde gå med på för att de som kände sig tvungna att fira fick göra det.  Nu ska jag bara ta mig igenom morgondagen lite sådär strykande i skuggorna.