Belöna vem?

Det var sagt så att arvsmassorna skulle få en  belöning om de vågade sig på att tävla med pyjamasklubben. Det vågade de. Så jag Googlade mig fördärvad och hittade till sist något gigantiskt sport/lekland i Uppsala; Turbo sport & adventure zone. Jag bokade också en övernattning på Scandic, för vem tackar nej till hotellfrukost.

Så här. 

Någon var inställd på superskoj.

Någon var inställd på att allt var fel.

Någon var inställd på att allt var jobbigt.

Någon var inställd på mys och avkoppling. 

Det hör ni ju direkt att det inte går ihop med en hel dag av detta:

Så många saker som kan vara fel. Så mycket som kan vara jobbigt. Och orken att upprätthålla det mysiga försvinner lite i taget för varje kritisk suck, varje himlande med ögonen och varje sur kommentar. Mys byttes mot meltdown och ett outtalat löfte om att inte lägga ner så himla mycket energi till att ordna sånt här i framtiden. En chokladkaka räcker gott och väl som belöning.

Middagen var också tänkt att bli trevlig men det eviga surandet och nervsammanbrottet satte stopp för det, så ovanpå allt blev det himla Pizza hut till middag.

Här anstränger man sig så att man får förhöjd puls, halsbränna och minnessvårigheter och blir detta resultatet. Inte värt det.

När jag sen satt på hotellrummet och hade kastat in handduken som projektledare för 188:e gången så kom ett meddelande från en vän. Hennes barn har drabbats av leukemi, snabbt och oväntat.

Vad fan betyder att inte orka med ett prepubertellt och hormenellt barn, och en sur gubbe i det perspektivet liksom? 

Ridå på den här helgen.