Strax innan lunch idag så var jag ute på andra sidan, föreläsningarna för terminen var i mål.
Jag tror inte att folk riktigt förstår vilken pärs jag tycker att det är. Mina försök att lufta min ångest viftas bort med att det kommer gå bra, jag får så höga betyg av eleverna, det är så uppskattat och de har sett att jag gör så bra ifrån mig. Men det är ju inte vad det handlar om. Det är så klart fint att höra att mitt eget favoritämne väcker intresse och folk vill lyssna när jag pratar om mitt jobb. Men det tar inte bort vad som händer inuti mig. Min ångest handlar inte om vad som går att mäta eller något objektivt observerbart, det handlar ju om gamla hjärnspöken och fallfärdiga luftslott.
Så jag sover inte natten innan, jag kan knappt andas och är illamående hela dagen innan det är dags. Sen gör jag det ändå, för jag vill inte att de där hjärnspöken ska vinna. Samtidigt som jag hela tiden undrar varför jag frivilligt utsätter mig för det. Jag måste ju inte, jag kan lätt tacka nej, låt de där gamla gastarna vinna, vad gör väl det.
Nu är det i alla fall klart. Den roliga biten att skapa föreläsningen, den vidriga biten att presentera den, och den spännande biten att få dela med mig av mitt yrke som jag tycker så mycket om. Jag helt slut både fysiskt och mentalt.
På tal om viktiga samtal så avrundar jag dagen med att läsa denna:
Viktig post från Suicide zero om vikten av att lära barn prata om känslor. Så himla fint att de skickar ut den.
Kommentarer