...tänkte jag imorse.
Vi har ju varit ofantligt välsignade med att Pyret hållit sig ifrån allvarliga sjukdomar och skador i stil med kräksjuka, pest och brutna ben. Ja, Polarn med men hon är ju ändå konstant förkyld, har försökt hosta upp sina lungor med jämna mellanrum och ramlar exakt etthundratjugoåtta gånger per dag så hon följer mer någon standardiserad bebis-mall. Pyret har ju banne mig inte mer än haft ett par febertoppar och problemfria förkylningar.
Men den här morgonen skulle hon då ta sin första dos penicillin, eftersom hon lyckats med bedriften att få ett skavsår att bli tokinfekterat. Vi kände oss höga på livet när vi efter övertalning och förhandling fick i henne de illasmakande 6 millilitrarna. Men lyckan var kortvarig, en halvtimme senare började hon hosta, sen hulkade hon och ägnade följande timme åt att kräkas.
Imorgon ska vi försöka få den lilla matvägraren att inta en någorlunda frukost innan hon tar sina beska droppar med hopp om att slippa sitta med spypåsen beredd.
Nu var detta inte bara skada/läkarbesök/penicillin debut, utan även en debut i att kräkas, hon har hållit sig ifrån det sen hon var en liten spyfluga-bebis. Jag tror att hon tyckte det var lika läskigt som vi. Dessutom blev jag lite spontant skrockfull och tänkte att det var startskottet för att hon ska råka ut för allehanda kräksjukor och magåkommor.
Vår nästa tanke, när hon satt där alldeles medtagen och skakis, var att det var väl typiskt att hon skulle bli dålig på den dagen hon äntligen skulle få träffa sin förskole-bff. Så vi ställde in lekträffen. Bara för att en timme senare höra efter om de gjort upp några andra planer eftersom hon sprang och jagade sin syster med samma energi som vanligt. Hennes förmåga att återhämta sig och hennes energireserver är fullkomligt makalösa.
Lekträffen blev av och hon har mått bra sen dess.
Imorgon är en annan dag.
Kommentarer