Jag jobbar inom psykiatrin, alltså möter jag människor som kanske inte alltid är lätta att handskas med. Paranoida, rädda, ledsna, psykotiska, svårt deprimerade, beroende och utsatta.
Men.
De som är tuffast att handskas med på jobbet är alla dessa, framförallt män, som drabbas av någon slags Florence Nightingale kick så snart de ser en kvinna iklädd vårdklädsel. Visst händer det att patienter flirtar lite, men jag kan tänka mig att de är lite för upptagna av sitt mående för att tänka på sånt. De som oftast gör ibland lite tafatta och harmlösa försök, men oftast sliskiga, uppenbara och på gränsen till obehagliga små utfall är annan personal som dyker upp på vår avdelning.
Jag orkar inte.
Jag är inte en söt flicka, jag är inte en raring, jag vill inte bli blinkad åt och jag vill inte bli klappad på. Inte fasiken beter sig karlar så mot mig på bussen, i plugget eller på andra jobb. Alltså drar jag slutsatsen att det är hela idealbilden de dras med i, på min bekostnad. För nej, jag tar det inte som en komplimang, jag vill hellre få komplimanger, och därmed bli bedömd utefter, hur jag utför mitt arbete och det får jag av patienter.
Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förkl...
Kommentarer