Jag går på föreläsning presenterad av Rädda barnen, på jobbet.
Det som presenterades bekräftade det vi redan vet, och det vi möter i jobbet varje dag. Världen kan kännas som en hemsk plats full av ren och skär ondska. En väldigt erfaren kollega sa för ett tag sedan att när hon började jobba hos oss för något år sedan trodde hon att ingen människa egentligen var ond. Nu tänker hon att det kanske ändå finns rå ondska i vissa människor, trots allt.
Kanske behöver man tänka så för att hantera de berättelser och beskrivningar av människors erfarenheter som vi tar del av.
Med det som bakgrund.
Pyret och Polarn hör av sig varje dag när de lämnar skolan.
Idag ringde Polarn, men det hördes inget när jag svarade. Jag försökte ringa tillbaka men det kom inte ens en kopplingston. Så jag skickade ett sms och frågade om hon var på väg, jag var redan hemma med Pyret. Men inget svar kom.
Så när de 20 minuter det tar att gå hem hade passerat ringde jag. Inget svar.
Jag ringde fritids och frågade, och jo, hon hade gått för minst en halvtimme sedan.
Då tog jag beslutet att ge mig ut och gå samma väg som hon går hem. Ingen Polarn, inget svar i mobilen.
Fritids ringde och frågade om hon kommit hem för fröken kände inte att hon ville åka hem förrän hon visste att Polarn kommit tillrätta. Vi möttes upp medan hon spanade runt skolan.
Hon ringde Polarns bästis föräldrar, de sa att deras tjej var på väg hem. Pappan hörde av sig och sa att den andra kompisens mamma sett hans dotter på väg hem, dock inte min.
Ingen Polarn hade kommit hem.
Paniken började riva lite i mig, var i helskotta var hon, vi hade tittat på alla ställen de brukade vara.
Vi beslutade till sist att fritidsfröken gick ett varv till runt skolan, jag började röra mig mot kompisens hus ifall de fastnat i något spännande pä vägen.
Det hade gått en timme och en kvart sedan hon försökt ringa, det tar 20 minuter att gå hem.
På vägen ringer Pyret och berättar att Polarn kommit hem, en timme och tjugo minuter efter samtalet.
Jag ringde fritidsfröken, och meddelade även kompisens pappa att hon var hemma.
Sen försökte jag att inte dö av alla tankar som passerat under den där timmen.
Väl hemma gav jag henne en kram, berättade vad lättad jag var att hon var hemma och försökte milt påminna om att meddela om hon stannade på väg hem. Hon hade gått till en park med en annan kompis, som låg på vägen mot hennes hem och mobilen lät konstig när hon försökte ringa, så hon stoppade tillbaka den i ryggsäcken.
Tanken att det är ingen fara, det har inte hänt något, är så väldigt mycket svårare att hålla fast i när man vet mycket väl hur det visst finns en fara och något händer hela tiden. Man behöver ju Rädda barn hela tiden.
Kommentarer