Fortsätt till huvudinnehåll

Noll koll.

Jag gillar att ha koll. En del försöker sätta en negativ sfär kring det och kallar det för "kontrollbehov" eller "pedant" och andra taskigheter, men det är bara att "ha koll", det är bra att ha koll.
Jag mår bra av att veta, fullfölja och vara klar för då kan jag vara ledig, är man inte klar så är man ju inte ledig, då har man ju bara paus och jag fixar inte paus för "skjut inte upp till morgondagen vad du kan göra idag" och hela den där Lutherska andan vi får i oss redan i livmodern. 
Så jag vill göra klart, bli färdig och ha lite koll, det är i att göra som lugnet infinner sig, inte i pausen.

Sen kom det visst några barn.
Sen kom Universitetet
Och båda är unika mästare på, och innehar dubbelexamina i, kontrollbehov i kombination med total brist på organisering.

Jag som gillar att ha koll.

Barn vill kontrollera allt, men saknar den utvecklade hjärnan för att kontrollera mer än den saken de har i fokus just den sekunden och lämnar därför allt omkring sig i totalt haveri och misär eftersom de dessutom har koncentrationsförmågan hos ett... ...barn.
Och Universitetet.
De kontrollerar eleverna med järnhand och kräver total disciplin, men erbjuder i gengäld en lev-i-stunden och i-sista-minuten mentalitet strösslat med luddighet och otydlighet.

Summa summarum. Jag gillade att ha koll och jag gillar det fortfarande, men får aldrig ha det längre. Framförhållning, planering, organisering och andra supersexiga ord får jag bara använda vid sällsynta tillfällen, för jag är tvingad in i en tillvaro där man inte får ha koll längre.

Jag kom bara att tänka på hur tragiskt livet blivit när jag använde min app för att se när mensen skulle dyka upp. En sån app som jag hade noll förståelse för att man kunde behöva, för hur i hela friden kunde man inte veta när mensen skulle komma.
Jag vet inte längre.
Jag blir lika förvånad oavsett när jag tittar i appen:
"Oj! Så länge kvar!"
"Oj! Så snart!"

Jag har noll koll, jag gråter inombords.
Men inte lika mycket noll koll som kommunen som inte har tagit ner granen eller juldekorationerna. Den som ska ha koll på när det ska tas ner måste ha småbarn, eller pluggar jämte arbetet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Men herregud!

Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förkl...

Tänk positivt.

Tentan är klar och inskickad! Eller "klar",  jag vet ju i och för sig inte om jag har skrivit det läraren tyckte att jag skulle. Men imorgon har vi redovisning för grupparbetet, sen är skolan slut! Eller "slut" är den ju inte förrän nästa sommar. Men det är sommarlov! Eller "lov",  jag börjar ju jobba på måndag. Men det är ledig helg! Eller "ledig" är man väl aldrig med barn. Men det är fredag! Fredag är det, ingen kan ändra på det!!

Dagens kapning

Morsin hade varit i maskopi med mamsen, papsen och Bobo och kuppat in sig på en fika efter jobbet. Så jag fick brygga kaffe för 4 istället för 2 och stå ut med att vara obekväm en stund när denna överlämnades: Så nu ska jag välja smycke i Maria Nilsdotters magiska butik. Fast jag vet ju redan vad jag ska välja.  Arvsmassorna ville fira i förskott de med; Polarn hade virkat en till nalle: och Pyret fick mig att gråta: Det var ett kort och enkelt firande, oförberett och i förskott, det var nästan så att det inte blev jobbigt. Det var liksom vad jag kunde gå med på för att de som kände sig tvungna att fira fick göra det.  Nu ska jag bara ta mig igenom morgondagen lite sådär strykande i skuggorna.