Vi hade ett seminarium om åldrande och det kom att talas om vad äldre brukar säga att de ångrar mest i livet. Saker som nämndes var:
Att gå och gräma sig. Man borde ha förlåtit och gått vidare mer.
Att slösa bort tid på de som inte ger något. Man borde ägna sig mer åt de som man tycker väldigt mycket om.
Det låter så klokt och så lätt. Men kanske finns det en anledning till att så många säger samma sak; kanske är det mycket lättare att säga än göra. Att bara trycka undan känslor och förlåta är väl kanske inte en baggis förrän det är för sent och man ångrar det. Precis som att kanske inte är så himla lätt att dra gränsen vid vilka som tillför något i ens liv, och vilka som inte gör det, förrän man sitter med facit i hand.
Jag ville nog fråga ett gäng äldre för att få höra om de inte ångrade att de inte bad om hjälp mer. Det tror jag att jag kommer ångra, jag tycker att det är så svårt.
Jag tittar på Polarn som är i sin bästa "kan själv"- fas. Ilsket deklarerar hon att hon kan själv, för att några sekunder senare säga "Mamma hjälpa mig?" Hur lätt som helst. Hon vill kunna själv, hon provar, det går inte så bra, så då ber hon om hjälp. Ibland ångrar hon sig i samma stund som hon frågar efter hjälp och vill prova en gång till. Heller inte svårt.
Precis som att Pyret ibland när hon är ledsen, sur eller bara trött ber om att man bär henne. Hon är egentligen för stor för att bli buren och vi brukar säga till henne att hon kan gå själv, men så var hon så där trött och sur i går, vilket ledde till att hon blev ledsen. Efter lite tröst frågade hon "Mamma, du bära mig?"och jag förstod henne där och då. Även fast man är stor och stark så kan man ju bara inte orka ibland och längta efter att någon bara kommer och räddar en, bär iväg med en.
Men jag dras med en envis känsla av att det är lite skamligt det där att inte orka, att be om hjälp, att vilja bli lite omhändertagen.
För sen jämför jag, andra som orkar, som orkar så mycket mer, tycker jag. Kanske är det där det skaver, att för att jag ska få inte orka, så måste någon annan orka sitt eget och mitt, och då är det någon som orkar mer än vad jag gör. Därför vill jag heller inte be om mer hjälp, även när det inte räcker.
"Ta ett par dagar och vila."
"Men det behövs nog mer…"
"Det är väl bättre än ingenting?"
"Jo, det är klart…"
Alltså; be inte om mer även när det behövs, man ska vara tacksam för det man får. Om man ont och får värktabletter som inte tar bort det onda så ska man alltså nöja sig med det man trots allt fick?
Fast hur blir det sen då? När det är för sent för att ångra sig?
När jag sitter där och bara minns ett liv där jag hade en känsla av att jag inte orkade men inte ville be om hjälp, och när jag bad om hjälp så gick jag istället runt och skämdes och kände mig som en belastning. Kommer det kännas dumt då? Kommer jag ångra mig? Tänk vad tragiskt att sitta där när det är för sent och ångra sig. Är det inte bättre att göra rätt från början?
Att gå och gräma sig. Man borde ha förlåtit och gått vidare mer.
Att slösa bort tid på de som inte ger något. Man borde ägna sig mer åt de som man tycker väldigt mycket om.
Det låter så klokt och så lätt. Men kanske finns det en anledning till att så många säger samma sak; kanske är det mycket lättare att säga än göra. Att bara trycka undan känslor och förlåta är väl kanske inte en baggis förrän det är för sent och man ångrar det. Precis som att kanske inte är så himla lätt att dra gränsen vid vilka som tillför något i ens liv, och vilka som inte gör det, förrän man sitter med facit i hand.
Jag ville nog fråga ett gäng äldre för att få höra om de inte ångrade att de inte bad om hjälp mer. Det tror jag att jag kommer ångra, jag tycker att det är så svårt.
Jag tittar på Polarn som är i sin bästa "kan själv"- fas. Ilsket deklarerar hon att hon kan själv, för att några sekunder senare säga "Mamma hjälpa mig?" Hur lätt som helst. Hon vill kunna själv, hon provar, det går inte så bra, så då ber hon om hjälp. Ibland ångrar hon sig i samma stund som hon frågar efter hjälp och vill prova en gång till. Heller inte svårt.
Precis som att Pyret ibland när hon är ledsen, sur eller bara trött ber om att man bär henne. Hon är egentligen för stor för att bli buren och vi brukar säga till henne att hon kan gå själv, men så var hon så där trött och sur i går, vilket ledde till att hon blev ledsen. Efter lite tröst frågade hon "Mamma, du bära mig?"och jag förstod henne där och då. Även fast man är stor och stark så kan man ju bara inte orka ibland och längta efter att någon bara kommer och räddar en, bär iväg med en.
Men jag dras med en envis känsla av att det är lite skamligt det där att inte orka, att be om hjälp, att vilja bli lite omhändertagen.
För sen jämför jag, andra som orkar, som orkar så mycket mer, tycker jag. Kanske är det där det skaver, att för att jag ska få inte orka, så måste någon annan orka sitt eget och mitt, och då är det någon som orkar mer än vad jag gör. Därför vill jag heller inte be om mer hjälp, även när det inte räcker.
"Ta ett par dagar och vila."
"Men det behövs nog mer…"
"Det är väl bättre än ingenting?"
"Jo, det är klart…"
Alltså; be inte om mer även när det behövs, man ska vara tacksam för det man får. Om man ont och får värktabletter som inte tar bort det onda så ska man alltså nöja sig med det man trots allt fick?
Fast hur blir det sen då? När det är för sent för att ångra sig?
När jag sitter där och bara minns ett liv där jag hade en känsla av att jag inte orkade men inte ville be om hjälp, och när jag bad om hjälp så gick jag istället runt och skämdes och kände mig som en belastning. Kommer det kännas dumt då? Kommer jag ångra mig? Tänk vad tragiskt att sitta där när det är för sent och ångra sig. Är det inte bättre att göra rätt från början?
Kommentarer