Uuääärrrrggghhhh.

Frustrations nivån toppade när jag fick dagens tvåhundrafemtioelfte "smärtsamma" sammandragning. Inte för att de är så smärtsamma att jag går på knä utan mer för att de molar på så länge, kommer så ofta och för ingenting. En kvart i ett köpcentrum och det var kört, sen dundrade de på resten av dagen vare sig jag gjorde något eller bara satt still.
Jag bröt ihop. Igen. Vad fasiken.
Det känns som att det går rätt fort utför och som att det kommer bli långa två månader om det fortsätter så här. Jag kan ju inte sitta på gluteus maximus resten av tiden för att undvika sammandragningar för då får jag ont i de där jädra fogarna istället. Dessutom blir jag galen av att inte kunna göra någonting. Att inte kunna ta den dagliga lilla, långsamma promenaden utan att bli lite däckad. Att inte kunna ta upp pyret i famnen när helst hon vill. Att inte kunna städa. Att inte kunna laga middag. Att inte kunna handla. Att inte kunna jaga pyret runt i lyan.
För att göra livet ännu mer spännande så är illamåendet back in business, ackompanjerad av sura uppstötningar. Aptiten vet inga gränser.
Jag försöker bita ihop. Jag biter ihop. För jag gör allt det där jag inte kan ändå på vardagar. Lite smärta är ju egentligen inte farligt, mest jobbigt, men det känns ju inte så värst nyttigt för det mentala tillståndet om man säger så.
Det verkar inte vara möjligt rent praktiskt med en sjukskrivning heller så ihopbitandet får fortsätta.
Det får mig osökt att fundera på vad tandhygienisten kommer säga vid nästa framtida besök, hon som påpekade sist att min käke hade sjunkit ihop, att jag skulle tänka på att inte spänna käken så mycket.
Det problemet lär inte ha blivit bättre till nästa gång. Fröken mvg underpresterar igen. Det går utför på alla sätt och vis.