Idag har inte varit en bra dag för preggo B.o.B.
Jag har under dagen känt att mista steg sker i uppförsbacke, gått omkring och tänkt "kämpa på, lite till".
Det håller ju inte i länden.
Så idag kom min första gråtattack, baserad mer på utmattning än hormoner tror jag.
Jag känner generellt att det är svårt att plötsligt vara slav under någon annan, att bara böja sig för vad kroppen vill. Den där kroppen som inte är min längre.
Det är inte helt lätt att gå från den som orkar lite till efter att kroppen börjat protestera, till att behöva dra i bromsen fast jag själv vill fortsätta.
Det känns... ...mesigt.
"Ursäkta men jag måste sätta mig ner och vila lite."
Äh, lägg av.
Att sitta som en prinsessa på tronen medan maken tar hand om hemmet, eller att sätta sig ner under rapporten på jobbet och sätta sig med en dricka när minsta paus mellan patienter uppstår.
Det gör mig lite deppig.
Min något rastlösa sida blir dessutom aningens, tja, rastlös, av att se saker som ska göras, sånt jag vill ta tag i, men känna att det går inte just nu, jag får vänta lite.
Missförstå mig inte, jag böjer mig för Toshibas vilja.
Men att behöva göra det, när Toshiba och jag inte riktigt vill samma sak, gör mig lite deppig och rastlös.
Så välkommen till föräldralivet, antar jag.
Jag har under dagen känt att mista steg sker i uppförsbacke, gått omkring och tänkt "kämpa på, lite till".
Det håller ju inte i länden.
Så idag kom min första gråtattack, baserad mer på utmattning än hormoner tror jag.
Jag känner generellt att det är svårt att plötsligt vara slav under någon annan, att bara böja sig för vad kroppen vill. Den där kroppen som inte är min längre.
Det är inte helt lätt att gå från den som orkar lite till efter att kroppen börjat protestera, till att behöva dra i bromsen fast jag själv vill fortsätta.
Det känns... ...mesigt.
"Ursäkta men jag måste sätta mig ner och vila lite."
Äh, lägg av.
Att sitta som en prinsessa på tronen medan maken tar hand om hemmet, eller att sätta sig ner under rapporten på jobbet och sätta sig med en dricka när minsta paus mellan patienter uppstår.
Det gör mig lite deppig.
Min något rastlösa sida blir dessutom aningens, tja, rastlös, av att se saker som ska göras, sånt jag vill ta tag i, men känna att det går inte just nu, jag får vänta lite.
Missförstå mig inte, jag böjer mig för Toshibas vilja.
Men att behöva göra det, när Toshiba och jag inte riktigt vill samma sak, gör mig lite deppig och rastlös.
Så välkommen till föräldralivet, antar jag.
Kommentarer