För några år sen var det fantastiskt roligt att få en ny mobiltelefon.
Nya funktioner, nya inställningar, allt som skulle fixas, hittas och läras.
Nya saker var överhuvudtaget lite skrämmande, men allra mest spännande.
Så är det inte längre.
Plötsligt är en ny mobiltelefon ett hinder i vardagen, ett problem som måste lösas, en massa nya saker som inte alls är så där som allt brukade vara. Helst vill jag att den nya telefonen ska komma färdigfixad och med exakt samma funktioner som den gamla, så jag slipper lära mig något nytt.
Samma problem infinner sig när mail, blogg och liknande funktioner byter utseende, lägger till nya saker eller förändras på något sätt. Jag hittar inte, blir frustrerad och irriterad.
Det är knappt jag orkar lära mig ny musik. När jag var "yngre" kunde jag inte föreställa mig att inte ha koll på topplistorna, för ny musik var väl roligast. Nu laddar jag ner nya skivor från artister jag känner till och vet inte vilka hälften av artisterna på topplistan är.
Jag har nått en punkt, som jag är övertygad om är åldersbetingad, där jag vill att allt ska vara på samma sätt som jag är van vid att de är och där jag slipper lära mig nya saker.
Att jag nu ska lära mig Facebook är ett av dessa hinder i vardagen.
Jag suckar lite frustrerat och tänker: Kan den inte komma färdigprogrammerad, vara som jag vill att den ska vara, fast jag inte ens vet vad det finns för funktioner. Att hitta bland alla flikar, förstå skillnaderna, alla oskrivna regler, och hänga med i de svängar som andra är så vana vid, tar så lång tid och så mycket energi att jag blir helt utmattad. Dessutom så glömmer jag genast bort det lilla jag tror att jag fått kläm på, eftersom jag nu för tiden behöver upprepa allt hundra gånger innan det sitter där det ska.
Jag börjar närma mig den skrämmande gränsen där jag snart kommer tro att allt kommer explodera om jag gör något fel.
Och i skolan sa lärarna att det inte stämde att man fick sämre inlärningsförmåga med åldern. Bah-Humbug.
Nya funktioner, nya inställningar, allt som skulle fixas, hittas och läras.
Nya saker var överhuvudtaget lite skrämmande, men allra mest spännande.
Så är det inte längre.
Plötsligt är en ny mobiltelefon ett hinder i vardagen, ett problem som måste lösas, en massa nya saker som inte alls är så där som allt brukade vara. Helst vill jag att den nya telefonen ska komma färdigfixad och med exakt samma funktioner som den gamla, så jag slipper lära mig något nytt.
Samma problem infinner sig när mail, blogg och liknande funktioner byter utseende, lägger till nya saker eller förändras på något sätt. Jag hittar inte, blir frustrerad och irriterad.
Det är knappt jag orkar lära mig ny musik. När jag var "yngre" kunde jag inte föreställa mig att inte ha koll på topplistorna, för ny musik var väl roligast. Nu laddar jag ner nya skivor från artister jag känner till och vet inte vilka hälften av artisterna på topplistan är.
Jag har nått en punkt, som jag är övertygad om är åldersbetingad, där jag vill att allt ska vara på samma sätt som jag är van vid att de är och där jag slipper lära mig nya saker.
Att jag nu ska lära mig Facebook är ett av dessa hinder i vardagen.
Jag suckar lite frustrerat och tänker: Kan den inte komma färdigprogrammerad, vara som jag vill att den ska vara, fast jag inte ens vet vad det finns för funktioner. Att hitta bland alla flikar, förstå skillnaderna, alla oskrivna regler, och hänga med i de svängar som andra är så vana vid, tar så lång tid och så mycket energi att jag blir helt utmattad. Dessutom så glömmer jag genast bort det lilla jag tror att jag fått kläm på, eftersom jag nu för tiden behöver upprepa allt hundra gånger innan det sitter där det ska.
Jag börjar närma mig den skrämmande gränsen där jag snart kommer tro att allt kommer explodera om jag gör något fel.
Och i skolan sa lärarna att det inte stämde att man fick sämre inlärningsförmåga med åldern. Bah-Humbug.
Kommentarer