Aldrig blir dom nöjda.

Under åren har jag många gånger fått höra frågan om det inte är dags för oss att skaffa barn snart.
En del har ställt frågan på ett försiktigt och ärligt sätt som kanske har öppnat till att jag har kunnat och orkat förklara hur det ligger till.
Andra har frågat på ett "Vad håller dom på med egentligen? Inga barn ännu, så konstiga människor." sätt. Som bara leder till att jag får ont i hjärtat och blir ledsen.
De allra känsligaste har inte frågat alls, vilket jag har uppskattat allra mest. För en del förstår att frågan leder till otroligt privata delar av en människas liv och delar i ett förhållande som kanske inte är så roliga att dela med sig av.
Ibland när jag har vågat dela med mig av vår situation har jag blivit bemött med de där "goda råden" jag har varit så förtjust i, eller "Man kan ju leva utan barn" kommentaren. Så frågan har varit laddad att få och lika laddad att svara på.

Nu då.
Nu slipper jag ju det där.
Jo. Fast nu har jag istället fått höra "Det var ju på tiden.", eller "Äntligen något annat än alla djur då." Vilket leder till att jag ler fånigt och sväljer den kränkande kommentaren, eller blir irriterad och förklarar vilken situation vi har varit i.
Vilket leder tillbaka till att få höra vad vi kunde ha gjort för att få barn tidigare, eller svar på varför det blev ett barn just nu.
Tänk att det där med att skaffa barn ska vara en sådan sak som så många anser vara en allmän handling och öppen diskussion.
Och tänk att det ska vara så svårt att göra vissa människor nöjda.