Torsdag morgon. Pyret glömmer sin ryggsäck på bussen. Nu för tiden går det inte att hämta kvarglömda saker på närmsta bussgarage utan man måste vänta på att de lämnas in till stora hittegodsavdelningen i city. Det kunde ta uppemot 10 dagar.
Saken ledde till en del tandgnisslan kan man säga. Pyret hade överdragsbyxorna och handskarna i ryggsäcken, och favoritmössan. För att inte tala om den nya vattenflaska hon var så stolt över.
På kvällen gråter hon och säger att hon önskar att hon kunde börja om dagen från början så att hon kunde komma ihåg ryggsäcken.
Fredag morgon.
Pyret frågar när hon kommer få tillbaka sin ryggsäck. Vi förklarar igen att om den kommer tillbaka så kommer det dröja. Att sen kliva på bussen gör henne lite nedstämd.
Stationen efter den vi åker från knackar någon mig på axeln, säger:
Visst glömde ni den här igår?
och håller fram ryggsäcken.
Tjejen åker samma buss som oss varje morgon.
Jag blir överlycklig och ger henne en kram, och kallar henne för dagens hjälte. Hon förklarar att hon också med lite detektivarbete hittat mig på Facebook och skrivit ett meddelande, men inte fått något svar. Jag har inställt att inte se när okända skickar meddelande, så nej, det har jag inte sett (men läste det senare). Hon förklarade att hon tyckte det var dumt att lämna in den när vi ändå åkte samma buss varje morgon, så hon tog med sig den.
Det är ju banne mig helt fantastiskt. Hon såg ryggsäcken, kände igen oss, släpade med sig den till jobbet, ägnade en stund till att hitta mig på Facebook, släpade med sig ryggsäcken hem, och igen på morgonen. Det är ju en vardagshjälte.
Pyret är ju inte jättebra på att visa känslor när hon blir överrumplad sådär, men när vi klev av bussen och jag sa:
På måndag måste vi ta med oss en chokladask till henne!
sa Pyret att det måste vara en sån med chokladhjärtan och hon skulle skriva ett tack-kort. Det ville Polarn också göra, ett med mycket glitter skulle hon få.
Jag tackade henne igen när jag läst hennes meddelande. Hon förtjänar verkligen att få uppskattning för en sådan sak. Det får en ju att få tillbaka lite av en tro på mänskligheten.
Saken ledde till en del tandgnisslan kan man säga. Pyret hade överdragsbyxorna och handskarna i ryggsäcken, och favoritmössan. För att inte tala om den nya vattenflaska hon var så stolt över.
På kvällen gråter hon och säger att hon önskar att hon kunde börja om dagen från början så att hon kunde komma ihåg ryggsäcken.
Fredag morgon.
Pyret frågar när hon kommer få tillbaka sin ryggsäck. Vi förklarar igen att om den kommer tillbaka så kommer det dröja. Att sen kliva på bussen gör henne lite nedstämd.
Stationen efter den vi åker från knackar någon mig på axeln, säger:
Visst glömde ni den här igår?
och håller fram ryggsäcken.
Tjejen åker samma buss som oss varje morgon.
Jag blir överlycklig och ger henne en kram, och kallar henne för dagens hjälte. Hon förklarar att hon också med lite detektivarbete hittat mig på Facebook och skrivit ett meddelande, men inte fått något svar. Jag har inställt att inte se när okända skickar meddelande, så nej, det har jag inte sett (men läste det senare). Hon förklarade att hon tyckte det var dumt att lämna in den när vi ändå åkte samma buss varje morgon, så hon tog med sig den.
Det är ju banne mig helt fantastiskt. Hon såg ryggsäcken, kände igen oss, släpade med sig den till jobbet, ägnade en stund till att hitta mig på Facebook, släpade med sig ryggsäcken hem, och igen på morgonen. Det är ju en vardagshjälte.
Pyret är ju inte jättebra på att visa känslor när hon blir överrumplad sådär, men när vi klev av bussen och jag sa:
På måndag måste vi ta med oss en chokladask till henne!
sa Pyret att det måste vara en sån med chokladhjärtan och hon skulle skriva ett tack-kort. Det ville Polarn också göra, ett med mycket glitter skulle hon få.
Jag tackade henne igen när jag läst hennes meddelande. Hon förtjänar verkligen att få uppskattning för en sådan sak. Det får en ju att få tillbaka lite av en tro på mänskligheten.
Kommentarer