Vi kom iväg på Bamseloppet även i år och konstaterade att det var många fler som upptäckt det den här gången.
Arvsmassorna hade fått samma starttid i år, jag tänkte att det skulle kunna bli ett bekymmer åt tävlingsinstinkt-hållet. Jag hade väl både rätt och fel. De startade med att hålla varandra i handen, gulligt värre, sen kom Polarn före Pyret i mål. Ingen överraskning egentligen, hon springer bättre, har mer uthållighet och är starkare än sin storasyster. Jag kan tänka mig att Pyret kom i mål så pass nära inpå enbart för att hon inte vill vara sämre än sin syster. I efterhand ville hon inte riktigt kännas vid att hon kommit i mål efter lillasyster, hon började till och med försöka retas lite. Inte lika gulligt.
Stockholms barnidrottsförening bjöd även på ansiktsmålning (som höll max en timme), barndans och en uppbyggd hinderbana inomhus. Pyret drog igenom hinderbanan en gång innan loppet och tre gånger efter, och ville gärna fortsätta. Polarn gjorde den en gång innan och två gånger efter, sen tyckte hon att den var tråkig. Polarn passade också på att ge Bamse två kramar när han klev in och hälsade på.
Jag är fullkomligt slutkörd. Även om vi promenerade från Stockholm södra till Skrapan och lunchade innan vi tog oss till Skanstullshallen och sen hängde där ett tag, så var det ju inte mega-intensivt. Jag hade i alla fall lätt kunnat somna efter middagen. Kanske mest är mentalt slut egentligen, känner mig något osammanhängande och ofokuserad.
Arvsmassorna hade en bra dag i alla fall, de var nöjda. Läkare utan gränser också, dagen drog in 58 500 till dem. Jag avslutar dagen med att se blixtar från himlen och lyssna på mullrande åska och smattrande regn. Det passar mig just nu.
Kommentarer